Knappt hade sommaren lugnat sig innan två av årets absolut mest omtalade whiskies släpptes. Dels var det den, av Serge Valentin hyllade, vatted malt-40åringen Timorous Beastie, dels den första single caskbuteljeringen från Box, utvald av In Flames sångare Anders Fridén. Båda sålde slut på ett nafs, men vi har fått tag i ett par små prover för er som undrar hur hype egentligen smakar?!

Först ut är Box In Flames edition, och innan vi häller upp något i glaset är det på sin plats med en så kallad disclaimer: Allt om Whisky’s testskribent driver ett ölbolag tillsammans med Anders Fridén, så har en hel del att göra med mannen ifråga. Vi har dock inte varit delaktiga på något vis med Box-whiskyn.

Säga vad man vill, men det faktum att Box In Flames sålde slut på strax under tio sekunder – ja, ni läste rätt, tio sekunder – säger en hel del om både Box dragningskraft på den svenska whiskymarknaden och Anders Fridéns trovärdighet som metalsångare och whiskyexpert. Ett fat valdes ut av Fridén tillsammans med Roger Melander, och det blev ett bourbonfat med en lätt rökig whisky på strax över fem år att buteljera vid fatstyrka (60,8%).

Doften är kraftfull och alkoholstark, på gränsen till bedövande. Med några minuter i glaset lättar spritigheten, och en frisk citruston möter nötighet, vispar av rök och lövhög. Ytterligare någon minut i luften släpper fram vanilj, karamell och créme brülee från fatet, och ett lätt drag av svart vinbär och gröna blad träder försiktigt fram.

Utan vatten flammar den upp i munnen (…förlåt), men lägger sig snyggt ned och bjuder på en eftersmak av gröna blad, vaniljsötma och lätt trä. Dags att droppa i lite vatten; nu händer det saker! Genast iklär sig Box-fatet en mer komplex kostym, och låter röken få en mer framträdande roll på näsan. Vaniljen blir mer balanserad, och de lite omogna växtliga tonerna som fanns innan vattnet åkte i tar ett kliv tillbaka till förmån för en rundare fruktighet. Nyklämd apelsinzest möter Plopp. (Är inte det Romerska bågar? Äter någon Romerska bågar nuförtiden? Eller försvann de med de där gröna marmeladkulorna Farmor alltid hade hemma?). Någon minut med vatten i glaset balanserar stormen, och en mjuk mjölkchokladton kompletterar bärigheten och apelsindraget, samtidigt som röken blir än mer framträdande. Nästan så det drar åt en Springbank i röknivå.

Smaken med vatten lägger sig i mellanregistret och diskanten. Det är en ung, pigg whisky som är förvånansvärt balanserad och diplomatisk, sin unga ålder till trots, men en del av fantasin kan inte låta bli att skena iväg och undra hur det här skulle kunna bli med ytterligare en fyra, fem år på fat.

Box har redan visat sig vara extremt starka vid ung ålder, och detta första single-casksläpp bevisar att de tillhör det absoluta toppskiktet inom yngre whisky från den nya världen. Att Fridén också valt ut ett osedvanligt bra fat kan vi bara tacka för. Synd bara, som flera whiskybloggare redan påpekat, att 98% av de flaskor som släppts förmodligen hamnar på andrahandsmarknaden istället för att öppnas; det här är ett styrkebesked som bör drickas av många snarare än samla damm på en hylla.
Betyg: 8,8 / 10

Timorous Beastie är en vatted malt från Douglas Laing, som både finns utan ålders-statement, och den tappning som försvann på direkten som är 40yo. Förhandssnacket började gå när Serge Valentin hyllade den på sin Malt Maniacs-sida, vilket fick whisky-afficionados världen över att stå i kö och öppna plånboken. Med endast ett tusental flaskor tillverkade var det inte konstigt att den sålde slut i samma stund den släpptes, och en rejäl google-sökning vid testets skrivande gör gällande att det inte finns en enda butik som har kvar den.

Nåväl, är den värd hypen? Doften lovar gott, nej, låt mig korrigera det – OERHÖRT gott – redan efter ett par sekunder i glaset. Fyrtio år på fat är en respektabel tid, men alla som provat en sämre buteljering av gammal whisky vet också vad det kan innebära när fatet dödar whiskyn. Tannin-fest, surt och eländig beska i munnen. Som tur är finns INGET av det i Timorous Beastie.

Pigg, vital och djup som hela DN’s kulturredaktion. Söta vinbär, muscovadosocker, möbelpolish och aprikos-karameller dyker upp som små pokemons på näsan. Fatsötman har lämnat vanilj och går mot djupare honung och agavesirap. Att påstå att doften är komplex är en grav underdrift – för varje gång man för glaset till näsan hittar man nya drag, ny skrud och ny karaktär på drycken. En fantastisk start. Smaken då? Lika komplex och osannolikt välbalanserad för att vara närmare 55% stark. De hintar av svart vinbär som fanns på doften förstärks i smaken, och sötman balanserar träfaten på ett föredömligt vis. Att säga att det är en lång, angenäm eftersmak är som att påpeka att U2 är från Irland.

Det här är whisky som vägrar hålla sig inom futtiga ramar. Finns det transcendental whisky? I så fall har jag ett prov på det i glaset här. I det närmaste ren perfektion.
Betyg: 9,7 / 10
(En del av mig vill bara langa in en ren 10/10, men man måste ju tro att det finns oupptäckta stigar kvar att gå, och magi kvar att prova i framtiden)