Nicomedes García, född 1901, fick en idé, mest av en slump. Eller kanske var det ett stort misstag som gjorde att han började producera whisky. I Spanien, brandyns land, där vinet alltid varit måltidsdrycken och där till och med öl haft svårt att hävda sig, kornet användes till bröd, var whisky mer eller mindre okänt.

Sprit fanns förvisso, hur mycket som helst, destilleringskonsten kom till Spanien via morerna redan för fyra- kanske femhundra år sedan, men ganska snart insåg man, i synnerhet i södra delen, att man kunde använda spriten till vinet och tillverka starkvin. Sherry, de söta vinerna från Málaga och Montilla-Moriles, är ju berömda långt utanför de andalusiska, sockerbitsvita bergsbyarna.

Brandyn har däremot alltid stått sig slätt när den jämförs med cognac och armagnac, men idag ser man hur fler och fler inser prisvärdet av det spanska druvdestillatet. Samtidigt har det också funnits en hel del lokala varianter där sprit dominerat, som Pacharán på slånbär, orujon, det fantastiska druvrestdestillatet från Galicien och – inte minst – likör. Anislikör på spanska har varit en söt historia, sliskig och mycket populär. Det klassiska märket fram till 1970-talet har alltid varit Anís Castellana i hög, smal glasflaska.

Bakom denna framgångssaga till anislikör hittar vi samma Nicomedes García, en entreprenör av sällan skådat slag som också står bakom uppkomsten av den spanska Osborne-tjuren som täcker delar av det spanska landskapet. Tjuren, 14 meter hög, var ursprungligen reklam för brandyn som tillverkades av dryckesjätten Osborne med huvudkontor i Jerez i södra Spanien. Idag har man målat över namnet Osborne på tjurarna och numer är tjuren mer en nationalsymbol, k-märkt dessutom, än reklam för sherry-, brandy- och vinjätten.

Nicomedes García kommer emellertid gå till historien som något helt annat, nämligen grundaren av Destilerías y Crianza, DYC, Spaniens tveklöst största och dessutom, så småningom, en av världens största whiskyfirmor. Och det är här någonstans det stora misstaget kommer in: den unge herr García skulle nämligen distribuera en stor mängd öl till en klient och lät ölen ligga på fat för vidare färd. Men något går snett och ölen glöms mer eller mindre bort i tre år. När sedan Nicomedes García ska slänga det, bestämmer han sig för att prova det och finner till sin överraskning att det smakar riktigt gott. Tanken föddes alltså redan 1929 men först 30 år senare tar han tag i saken och grundar sitt whiskyimperium.

Mellan den här tiden åker han till Skottland och försöker lära sig allt han kan om whisky, om fat, om malt, vatten, lagring och om kulturen, vilka förutsättningar som gäller. Men när det sedan var dags att iscensätta produktion i Spanien stöter han på problem, i Spanien fick man vid denna tid inte producera sprit på sädesslag. Så småningom vann han förtroende hos myndigheterna och genom en del administrativa finter upphävdes beslutet och dessutom lyckades han få till ett importstopp av bulkwhisky.

Redan samma år, 1959, destillerade han 900 000 liter malt i det nybyggda destilleriet i Palazuelos de Eresma norr om huvudstaden Madrid. Tanken var att göra en skotsk version av whisky, güisqui på spanska, på malt, två destilleringar och med tanke på att denna för den spanska marknaden relativt nya typ av destillat, visade det sig att han låg helt rätt i tiden. Brandyn dominerade visserligen, men i ett modernt Spanien som hade öppnat upp för turism och nya, spännande influenser under inbördeskrigets efterföljande decennier, riktades intresset, i synnerhet bland ungdomen, mot maltdestillatet.

Först 1963, alltså idag 50 år sedan, lanserades den första whiskyn, till ett pris som var en tredjedel av den billigaste importwhiskyn från Skottland. Succén lät inte vänta på sig. Drycken blev ett måste för trendsettarna, det vackra folket i landets storstäder och efterföljarna blev många. När sedan deras slogan »För folk utan komplex« lanserades, var succén närmast total, whiskyn såldes i sådana rekordupplagor att destilleriet inte hann med att producera.

Samtidigt insåg läskindustrin att här fanns pengar att hämta. Än idag lanseras DYC-whiskyn med tillhörande läsk, i många affärer hittar man den enklaste varianten DYC-whisky med sex coca cola-burkar som hängts på flaskan och säljs som ett paket. För en konnässör eller fundamentalist må detta vara att häda, men har man i presens en produktion om 20 miljoner liter, kanske man kan lätta lite på förlåten. Traditionen i Spanien är ju den att whisky dricks med cola och is.

Hur som helst, under 1960-talet, boomen, cashade DYC in så pass att man till och med kunde köpa ett destilleri i Skottland för förtjänsten: Macnab Ltd. Och sex år senare, 1974, släppte man sin första 8-åriga variant, en whisky som höjde DYC:s status bland whiskyentusiasterna både inom och utanför landets gränser. Efter diverse företagstekniska turer ägs DYC idag av företaget Beam Global Spain som har nästan 15 procent av spritmarknaden i Spanien, och kan alltså fira sin 50-årsdag med flaggan i topp.

Och egenheterna består. I synnerhet den att destillera både malt och övriga sädesslag samt majs ihop, något som i princip inte görs på något annat destilleri i whiskyns hemland med undantag av Loch Lomand. Dessutom har man kvar sitt mälteri innanför destilleriets murar, även det ytterst märkvärdigt.

Idag producerar DYC följande varianter:
DYC whisky, en traditionell blended som legat de föreskrivna tre åren på fat.
DYC 8 years whisky, en åttaårig blended som introducerades redan 1974.
DYC pure malt whisky, en maltwhisky som lagrats på utvalda fat.
DYC singel malt, en skotskinspirerad whisky som legat tio år på fat.
Whisky DYC single malt 50 anniversario, en specialwhisky som tagits fram till destilleriets 50-årsjubileum och i mycket begränsad upplaga.

Men mer är på gång och visst märks det att företaget både sneglar på trender och jobbar prestigelöst. Den nya varianten whisky är en körsbärskryddad historia, Whisky DYC Red One, med en volymprocent om 30, alltså en drink redan i sig och ämnad inte minst för hemmamarknaden, för ovana whiskykonsumenter. Samtidigt ser vi att den stora spritmarknaden i USA lär åtminstone delvis vara målet för körsbärswhiskyn. Idag skriker de amerikanska konsumenterna efter smaksatt sprit, rom, gin, brandy eller whisky. Och ser vi försäljningsutvecklingen lär det planeras fler affärsresor av producenterna av destillat till Nordamerika. Enligt Distilled Spirits Council of America utgjorde nämligen smaksatt sprit nästan 50 procent av tillväxten för sprit i USA 2012.