Knockdhu brukar omnämnas som det minsta av Inver House-destillerierna. Men en snabb koll visar att man inte ligger långt efter Speyburn vad gäller kapacitet. Förra året uppgick produktionen till 1,75 miljoner liter totalt. Idag heter chefen Gordon Bruce och han gillar inte datorer…

Destilleriets utrustning och de traditionella metoderna att få fram spriten är snarlika som på Speyburn. Malten som används kommer från en extern tillverkare. Den mals i en i sammanhanget hypermodern kvarn från 1969, som i och för sig ser ut precis som de gamla sekelskifteskvarnarna. Från det stora mäskkaret i järn som rymmer fyra ton går mäsken till sex jäskar i Oregon Pine, som till skillnad från det rationella bytet av alla jäskar i lärkträd till nya på en gång hos Speyburn, byts ut efter behov. Därav att det äldsta karet är från 1964 och det nyaste från 2007. De två pannorna värms upp med ånga och kylningen sker, precis som hos Speyburn, med hjälp av långa kopparspiraler i stället för kondensatorer som är det vanligaste idag.

Men det finns en väsentlig skillnad. Den datorisering som Speyburn använder ser man inte röken av hos Knockdhu. När jag för detta på tal berättar Gordon att han uppnått ungefär samma effektivisering som Bobby Anderson på Speyburn fast på ett helt annat sätt.
– Det fanns en hel del att göra när jag tog över driften 2006. Men jag har inte hemfallit åt den enkla lösningen att stoppa in datorer i produktionen. I stället har jag filat på detaljerna. Lite här och lite där och nu behöver vi inte fler gubbar än Bobby på Speyburn för att göra lika mycket whiskey.
Som exempel nämner han ett nytt kylsystem som sparar en liter per kokning vilket ger 40 flaskor fin whiskey extra per år – många bäckar små. Och mer är att vänta. Gordon berättar att en ny panna är på väg med ett nytt modernt tappningssystem som ska spara tid och öka effektiviteten ytterligare.

– Men man måste vara förbannat försiktig för vissa saker kan man inte skynda på. Om vi till exempel skulle ha rostfria jäskar skulle processen gå fortare, men estrarna som är så viktiga för fruktigheten hos whiskyn skulle försvinna. Det är med mäsken man kan påverka whiskyn som mest och arbetet med den är också det intressantaste och roligaste i processen, förklarar Gordon.

Han vet vad han pratar om. Karriären som började på golvet hos Pultney ledde till ett chefsjobb där och mellan 1994 och 2006 var Gordon vice VD på Balblair.
Knockdhu startade sin produktion 1894 efter att man upptäckt att det fanns flera bra vattenkällor i området. Detta tillsammans med bra odlingsmark, god tillgång till torv och läget mitt i hjärtat av Speyside med kunnig arbetskraft på nära håll gjorde förhållandena perfekta. Att ”The Great North of Scotland Railway” råkade rulla förbi i närheten gjorde inte saken sämre.

Han börjar med att visa oss destilleriets gamla ”kiln” som stängdes 1967 då man började köpa färdig malt från externa leverantörer. I rummet runt ugnen finns flera gamla artefakter från dåtidens whiskytillverkning som är som gjorda för ett besökscenter. Där står bland annat maskinen som skilde agnarna från kornen och som på grund av det dånande ljudet kallades för ”Devil’s Wind”.

Destilleriets whiskey tappas i bourbon- och sherryfat och har sedan starten bland annat lagrats på jordgolv i låga
lagerbyggnader av murad granit från trakten. Två av dessa tre klarade inte av den stora snömängden som föll vintern 2009/2010 och rasade helt enkelt samman. Gordon som är noga med att bevara de traditionella metoderna lyckades få medel till att bygga upp ett nytt lagerhus med samma byggteknik som de gamla. Han är också nöjd med de nya ägarna International Beverage som ingår i Great Oriole Group och menar att de är bra på att lyssna om man bara har vettiga argument och bra förklaringar på varför man vill genomföra förändringar och förbättringar.

Vår tur genom destilleriet avslutas med att Gordon tar oss med till det återstående av de gamla lagerhusen. Där i halvdunklet får jag vara med om en av de starkaste upplevelserna jag någonsin haft när det gäller dryckesnäringen.

– I den här tunnan har vi vår äldsta whiskey. Den är från 1975 och börjar nå den kritiska gränsen där alkoholhalten sjunker ner mot 40 procent, förklarar Gordon och pekar på ett gammalt grått sherryfat som med stor pondus står stadigt placerat ganska nära ingången.
Så slår han upp korken och drar upp en rejäl dram av av det anrika innehållet. Han häller det i ett glas och räcker fram den gyllenbruna drycken till mig …
– Kom ihåg att du inte får berätta om det här, säger han och blinkar. Det här är oskattad whiskey och får inte konsumeras.

Redan innan jag sänker näsan över glaset drar en rysning längs ryggraden. Det här är ”something else”. En 37 år gammal whisky direkt ur fatet …
Det är en religiös upplevelse. En uppenbarelse. För ett kort ögonblick känner jag samma svindlande känsla som i en berusande blixtförälskelse. Allt som sker efter detta präglas av en lätt eufori.

Vi tar oss glatt samspråkande tillbaka till de kaotiska kontorslokalerna. Gordon letar fram några stolar och några flaskor och några glas och några flaskor till och vi genomför något slags whiskytest som känns lika oorganiserat som rummet vi sitter i. Men stämningen kan inte vara bättre.

När vi lämnar Knockdhu bakom oss gör vi det med känslan av att just detta, att kunna sprida en god stämning omkring sig, är ett av Gordons främsta vapen när det gäller konsten att ta fram en god whisky. Att hans entusiasm och inlevelse tillsammans med en förmåga att se framåt och låta tradition och nytänkande gå hand i hand kommer att ta destilleriet och anCnoc till nya höjder. Långt högre än den till anläggningen närliggande kulle som på gaeliska heter Cnoc Dubh (svart kulle) och som gett destilleriet dess namn.

Reportaget, tidigare publicerat i Allt om Whisky nr 4 2012, återges här i något förkortat skick.