Sex, Drugs and Rock-’n’-Roll. De tre grundpelarna inom rockmusiken sedan årtionden. På senare år har de måhända omformulerats något genom lanseringen av ett flertal viner kopplade till artister och album. Vi bestämde oss för att titta lite på det nya fenomenet som följer i kölvattnet på shirazer och roséviner.

Det samarbete mellan artist och dryck som fick många att höja på ögonbrynen var när hårt rockande Motörhead – ett band som gjort sig kända för låtar som »Killed By Death« och »Eat The Rich« – lanserade ett rött vin häromåret. Om inte det räckte för att väcka uppmärksamhet var det en hel del hårdrockshakor som slog i golvet när bandet några månader senare släppte sitt egna rosévin. Ett möte som för många inte kändes helt klockrent. Oavsett reaktion verkar bandet ha fått blodad tand, för strax därpå lanserades en Motörhead-vodka destillerad i Malmköping och även ett Motörhead-snus. När Motörhead – Bastards Lager nu lanseras känns det som en naturlig utveckling. Bakom ölet står det nybildade svenska företaget Brands for Fans.

– Att göra en öl med Motörhead var ett av våra drömprojekt, förklarar Yvonne Wener, som tillsammans med kollegan Sari Wilholm lämnade Philipson & Söderberg för att starta Brands for Fans. Vi arbetade målinriktat på att få uppdraget att göra detta och fick till slut ett »go ahead« från deras agent BPM att gå vidare med projektet.

En ständigt återkommande fråga i de här sammanhangen är hur pass inkopplad artisten själv är med drycken han eller hon lanserar – är det bara något som buteljerats upp snabbt och enkelt, eller har artisten verkligen varit delaktig i processen av att välja öltyp, smakprofil och inriktning?
– I Motörheads fall ville bandet själva ha en lager. Vi ordnade en blindprovning med 10 olika ölsorter, och alla som var inblandade i processen fick säga sitt. Det fanns en solklar vinnare i provningen och det var den som blev Motörhead Bastards Lager. Ölet kommer från Krönleins men receptet har modifierats lite då bandet ändå ville ha en egen twist på sin öl.

Nu är det inte bara utländska band som fått sätta sitt namn på öl – hemma i Sverige har Göteborgarna i Graveyard slagit sina påsar ihop med TT för att producera »Hisingen Brew«, namngiven efter grammisvinnande albumet »Hisingen Blues«.

– Vi är ju inte det första svenska band som gör öl, förklarar trummisen Axel Sjöberg en kväll på Mosebacke i Stockholm, strax innan de skall upp på scen. In Flames gjorde ju en superstark IPA till sin releasefest och Hellacopters hade en egen öl någon gång i början på 2000-talet. Men det här är kanske första gången någon gör något som finns i större upplaga… om man bortser från Ebbot Ale förstås. (In Flames-ölen var i själva verket Anders Fridén och FrEQuency-etikettens första utgivning, en DIPA från Mattias Hammenlind på Sigtuna Brygghus. Förf.anm)

Ebbot Ale är en hyllning från Ocean-bryggeriet till Soundtrack of Our Lives-sångaren Ebbot Lundberg och man kan anta att ölets namn är en passning till brittiska Abbot Ale. Sångaren själv var dock helt ovetande om att Thomas Bingebo på Ocean ville hedra honom med en egen ale. I en intervju med Direktpress Göteborg förklarar Ebbot:

– Jag hade hört ryktas om att någon ville göra ett Ebbotöl, men jag var på turné och orkade inte sätta mig in i det. Helt plötsligt finns ölet på fat och jag får höra att någon beställt mig på Kings Head i Göteborg.

I Graveyards fall var bandet i högsta grad med på noterna, även om själva idén inte kom från de själva.

– Det var folk på skivbolaget Universal som introducerade tanken, berättar Joakim Nilsson, Graveyards sångare och gitarrist. Det är väl så musikbranschen funkar nuförtiden: kan man inte sälja skivor får man sälja något annat, om man ska vara krass. Man kan inte likställa det med hur det var förr. Men nu kan man iallafall köpa en öl och lyssna på skivan gratis, så det blir en helhetsupplevelse!

– Men vi gör hellre öl än något annat, fyller Axel i. Vi är ju inte bryggmästare, utan musiker så ska vi sälja något vi inte gjort själva måste det vara något vi kan stå för, och »Öl byggde denna vackra musik« skulle man kunna säga. Sedan gillar jag att prova många småbryggeriers öl – det har hänt mycket på den fronten de senaste åren.

Tillvägagångssättet att få fram ölen är snarlik processen Motörhead gick igenom. Tillsammans med Galatea och Universal provade bandet igenom ett antal ölsorter, efter att bandet fått komma med uppslag på vilken typ av öl de ville ha. En något vuxnare humlad karaktär valdes, och önskemålet att ölet »ska gå att dricka varmt… som man gör på festival« blev måttstock. För bandets räkning var det också viktigt att det inte blev för dyrt – det ska vara ett öl för folket snarare än en brygd för lyxkonsumtion.

– Vi provade och jämförde olika öl i samma prisklass och läge som det vi tänkte lägga oss i, och vi blev väldigt nöjda med vad TT ställde fram. Vi trodde nog att vi skulle få något överblivet som bryggeriet slänger en ny etikett på för att kränga av, men den var riktigt god tyckte vi. För att vara en öl som är producerad för att nå en stor publik tycker vi att den står starkt.

Ölet finns för närvarande i beställningssortimentet, men bandet och Galatea har höga förhoppningar om att få in Hisingen Brew på det reguljära sortimentet. Däremot har bandet inga planer på att utöka samarbetet med fler ölsorter.

– Nej, det skulle kännas konstigt, säger Joakim, det är tillräckligt tidskrävande bara att ta musiken vidare. Det vore kul att se det här ölet lyckas så klart, men det stannar nog med den.

Stockholmsbandet Fatboy har fått ett eget öl från Oppigårds, om än i betydligt mindre skala. Deras Fatboy Brown Ale producerades i 47 fat, har en tydlig grapefruktton och finns bara att köpa på restaurang Akkurat. Gitarristen Hannu Kiviaho förklarade för SvD att »inga pengar går i någon riktning där. Det är bara äran att den bär vårt namn.«

I Storbritannien har alternativrockarna Elbow fått en oväntad succé vid sidan av musiken med sin »Build A Rocket Boys« Ale, som lanserades i vintras. En mjuk Golden Ale som bandet plockade fram tillsammans med bryggmästaren John Robinson på Robinsons Brewery i Manchester. Till en början fanns ölet bara på fat men efterfrågan steg och pubar runt om i landet vittnade om publikrusning. Då började man producera burkar för butiksförsäljning också, och ölförsäljningen i bandets namn visar inga tecken på att mattas av.

Ett band vars logotype man kan finna på allt som går att sälja i fysisk form är de sminkade legenderna i Kiss. Kan man kränga likkistor och kreditkort med bandloggan på är steget till en egen öl rätt litet. Däremot är det tveksamt om bandet själva varit särskilt inblandade i urvalet av sin Destroyer Beer, då bandledaren Gene Simmons är helnykterist.

Vanligare än bands egna öl är de s.k tribute beers, där musikintresserade bryggmästare vill hedra sina favoritartister. Tony Magee på Lagunitas gjorde en hel serie öl för att hylla Frank Zappa, där bland annat »Kill Ugly Radio« fick stor spridning. Sam Calagione, grundaren av Dogfish Head Brewing Co. har gjort flera öl med musikkoppling. Faithfull Ale, en belgisk öl på 7% är hans bugning till Pearl Jam och firade att det gått 20 år sedan debutalbumet Ten släpptes. Dogfish har också producerat den hyllade Legacyserien där Miles Davis episka Bitches Brew förärats en öl med samma namn, och passningen till bluesgitarristen Robert Johnson med »Hellhound on my Ale«.

Så länge ölbryggare fortsätter vara musikintresserade och artister fortsätter fascineras av dryckens värld kan vi förvänta oss fler mer eller mindre självklara samarbeten. Yvonne Wener på Brands for Fans har en förhoppning om hur trenden ska utvecklas:

– Hittills har det varit mansdominerat att göra öl och musik. Vår önskan är också att få arbeta med en stor internationell kvinnlig artist. Det är dags nu tycker vi.

Oavsett var det tar vägen känner sig Axel i Graveyard klar med sina ölambitioner;
–Vi är ett rockband, och vi tänkte inte bli ölfabrikörer. I så fall öppnar jag hellre ett eget bryggeri.