Här är vi då nu – i förr. Året är 1367 och Hollands, eller Nederländernas, allra första bryggarskrå grundas i staden Dordrecht. Vid den här tiden är landet redan en dominerande ölnation i Europa, om än uppsplittrad i en massa självstyrande regioner och städer. Det här året använder sig också allt fler bryggare av humle istället för ört- och kryddblandningen »gruit« som under en lång tid användes för att smaksätta öl och göra det hållbarare. Men redan 1321 använde tyskarna humle i sitt öl som blev väldigt uppskattat både för smaken och hållbarheten som blev ännu längre än med gruit. Tyskarna exporterade sitt humlade öl i allt större mängder.

Alltför stora, ansåg greve William III i Holland och förbjöd importen. Istället tillät han att humle fick användas vid ölbryggande inom landet – och passade i samma veva på att lägga en häftig skatt på humlen förstås. Två år senare upphävde han importförbudet men införde hårda restriktioner och all importerat öl måste passera Amsterdam och där avlägga tullavgifter. Det här fick till följd att den redan rika affärsstaden blev ännu rikare. Humlen tog alltmer över och hundra år senare försvann »gruitölet« helt och hållet.

De tre stora & poorter

De mest betydelsefulla holländska ölstäderna under 1400-1600-talen var Delft, Gouda och Harlem. I den inte särskilt stora staden Gouda, även om den var den femte största i landet med cirka 50 000 invånare, fanns till exempel 350 bryggerier under 1440-talet och under en period fanns drygt 200 bryggerier innanför stadsmuren i Delft. Det där med muren är rätt viktigt. 1531 förbjöd kejsare Karl V all ölbryggning utanför stadsmurarna i en lag som hette »Onde rop de buitennering«. Den innebar slutet för det hemmabryggande som i första hand kvinnorna länge ägnat sig åt på bondgårdar runt om i landet. De bryggde inte enbart för familjebehov utan sålde också till grannar och vänner. Nu blev det istället så att stadsbryggerierna exporterade till landsbygden och regioner som då låg utanför Holland, som Zeeland, Brabant, Fladern och till och med England. Och det var en export de tjänade multum på, men också städerna förstås som tog ut skatt på det tillverkade ölet.

Som en motreaktion mot de tre städernas framgångsrika ölexport och dominans på marknaden införde andra städer särskilda regler för att skydda sina egna bryggare. I norra Nederländerna (ungefärligen dagens Holland) avskaffade man till exempel skatten på städernas egna så kallade »poorter«-öl, vilket gjorde dem billigare än ölet från de tre ölstäderna. Namnet betyder ungefär »medborgaröl«, för en »poorter« var en »enkende burger van een stad«. Märkligt nog gjorde man administrativt skillnad på en »burger« och en »poorter«. Den förre var en infödd stadsbo medan den senare kom från en annan ort och fick medborgarskap i staden först när han/hon avlagt »poorter eed« och betalat en »poorter geld«.
Då undrar man förstås hur det kom sig att detta hemmaöl hade döpts till »poorter« och inte till »burger«, men svaret på den frågan verkar ha gått förlorat i historiens ölskum, liksom huruvida det var denna holländska »poorter« som exporterades till England och där fick heta »porter«? (Någon som vet?)

Som skum på ölet

Mellan 1568 och 1609 utkämpades ett utnötningskrig mellan Spanien och holländarna som ville få slut på det spanska enväldet, då främst i form av »järnhertigen« av Albas skräckregim. Det hela slutade med att de sjutton provinserna delades in i en nordlig del (i stort sett dagens Holland) och en spanskkontrollerad sydlig del (nuvarande Belgien). På den holländska sidan täcktes de dryga krigskostnaderna till stor del av just skatteinkomster på öl.

Runt 1650 fanns det över 700 bryggerier i Holland, men efter det började det gå utför och fortsatte så att göra ända fram till 1800-talet. Orsakerna var många, det importerade ölet hade blivit allt bättre och stod sig bra i konkurrensen med det inhemska, men det var också andra drycker som tog över marknadsandelar: vin, kaffe, te och choklad. Och sedan, som skum på ölet, så att säga, tillkom ständigt ökande tillverknings- och råvarukostnader och skatter som sköt i höjden med jämna mellanrum.

Pilsens intåg

Det holländska ölet (liksom det mesta) var av överjäst typ, men så hände något borta i Tyskland – och i Pilsen. Just det – det hade blivit möjligt (tack vare konstgjord frysningsteknik) att i större skala framställa underjäst öl – en teknik som i och för sig nämns redan i ett stadsfullmäktigeprotokoll i München 1420, men som krävde grottor och is – och det fanns ju inte överallt.
Det underjästa nya ölet från Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien kom ut på marknaden och blev synnerligen populärt. Det handlade då om en mörk Münchener lager, och det var först vid sekelskiftet som den första ljusa »Pilsner Bier« gjordes.
Utbyggnaden av järnvägen hade vid 1850-talet lett till en stigande import av öl. Från 1846 till 1863 ökade den tjugofalt. Men omställningen till att göra lager gick långsamt i Holland, mycket beroende på stora omkostnader och att det på grund av smittorisk inte var möjligt att samtidigt brygga både under- och överjäst öl.

1866 gick några affärsmän i Amsterdam samman och uppförde Hollands första moderna bryggeri: Royal Netherlands Bavarian Beer Brewery. Förhoppningen var att konkurrera ut det nya ölet och man lyckades – importen sjönk med 20 procent mellan 1866 och 1871, även om man fick stor hjälp av det Frank-tyska kriget då importen ströps.

Succén fick Gerard Adrian Heineken, som 1864 köpte bryggeriet »Höstacken« i Amsterdam, att 1869 helt lägga om produktionen och enbart brygga lager – eller pils som det kom att kallas i Holland. Succén ledde också till att ytterligare ett bryggeri grundades i huvudstaden: The Bavarian Brewery de Amstel.
Precis som Heineken så anställde Amstel tyska bryggare. Alla tre bryggerierna marknadsförde sitt nya, något dyrare, öl som en dryck för gentlemän medan det överjästa ölet beskrevs som »arbetaröl«. Den här förändringen ledde också till en markant ökning av exporten som under en tioårsperiod steg från 5 000 hektoliter till 40 800 hektoliter 1911.

Nedgång & PINT

Runt 1870 fanns det drygt 500 bryggerier runt om i Holland – 1970 var bara 16 kvar och samtliga (99%) producerade pils – alla de holländska överjästa ölsorterna hade så gott som helt försvunnit. Bara trappisterna på klostret Koningshoeven bryggde öl som jäste på flaska, men till och med de gav upp en period och gjorde en »Trappist Pils« i samarbete med belgiska Stella Artois.
Alternativen till pils var få, några bryggerier hade en »oud Bruin« – en mörk lager – och säsongsölet »Bokbier« gjordes i allt mindre omfattning. Många alltmer missnöjda öldrickare blickade bortom gränsen till det närstående kusinlandet Belgien och upptäckte där en häpnadsväckande mångfald, deras intresse gjorde att några belgiska bryggerier tog chansen och snart började De Koninck, Westmalle Tripel, Leffe och Duvel dyka upp på en del holländska barer.De första som vågade ta steget var Jan Primus i Utrecht, De Beyerd i Breda, In de Wildeman i Amsterdam och Locus Publicus i Rotterdam. De finns alla kvar och har enastående ölutbud.

Framgången för Campaign for Real Ale (CAMRA) i England blev en inspiration för holländska ölentusiaster och 1980 grundades den holländska motsvarigheten PINT (Vereniging Promotie Informatie Traditioneel Bier). Samma år arrangerade de en årligen återkommande Bokbier Festival som numera har över 70 000 besökare och idag har föreningen 3 000 medlemmar.
Sedan 1980 har också antalet mikrobryggerier stadigt ökat och de är idag cirka 60 stycken, och med dem har många av de klassiska, bortglömda holländska ölsorterna återigen börjat bryggas.