Hur svårt kan det vara? Ja, när man har 47 myndigheter som följer vartenda steg man tar, kostar det på. Men omöjligt är det inte. Svaret hittar vi nämligen hos Norrtelje Brenneri, spritimperium mitt i Roslagen som nu har börjat göra whisky.

Efter irrfärder hit och dit, vägbeskrivningar från traktens bönder och några telefonsamtal är vi äntligen på plats. Och inte på vilken plats som helst utan mitt i Roslagens eget spritimperium. Det må vara litet och svårtillgängligt men vi hälsas välkomna med värme.
– Så ni hittade till slut. Vi har äntligen fått GPS-adress, men jag tror att vi var sist i Sverige, säger Kristina Anerfält-Jansson.
Nu ligger bränneriet inte så otillgängligt. Det finns till och med en hemmasnickrad skylt längs stora vägen, men i motljus åker man lätt förbi den.
– Vi har satt upp skyltar tidigare, men Vägverket är här på en gång och tar ned dem. En officiell skylt får vi inte ha eftersom bränneriet inte anses tillräckligt publikt enligt normerna.

Ja, det är inte lätt att tillverka sprit och tampas med myndigheterna. Och har man dessutom 47 myndigheter som följer varje steg som tas, då har man att göra. Brandmyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, olika avdelningar för över- och nedervåning, skattemyndigheter är bara några av alla som vill ha insyn.
Och så ska det säljas också, och då är det monopolet som bestämmer, Systembolagets nyckfulla inköpspolicy. Det är då det är så befriande att höra Kristina säga:
– Hur svårt kan det vara?

Inte tillräckligt, uppenbarligen, för här är produktionen i full gång och experimentlustan har sannerligen inte kvävts av det administrativa sisyfosberget.

Men det kanske är bäst att ta det från början.
År 2000 åkte Kristina till Åland. Där besökte hon Tjudö vingård, närmast legendarisk vintillverkare och blev mycket inspirerad. Väl hemma i Roslagen funderade hon och den 18 maj året efter bestämde hon och hennes man Richard Jansson att köra igång. Att det skulle vara så mycket jobb, hade hon inte riktigt trott. Men idag är destilleriet, eller bränneriet som de kallar det, väl fungerande.
– Min man brukar säga att allt det här är mitt fel.
Kristina, tidigare omsorgschef på Norrtälje Kommun, och hennes man Richard, sjöingenjör med bland annat sex års tjänstgöring i Ecuador, hade plötsligt sadlat om och gått och blivit spritproducenter.

Omkring 40 000 flaskor sprit tillverkas i dagsläget och det är en imponerande samling, allt från glögg och roslagssnaps till storsäljande punsch och hallondestillat, sammanlagt ett dussin drycker och det är överraskande hög kvalitet på nästan alla. Havtornssnapsen och ett destillat på rönnbär sticker ut, det är kanske inga kioskvältare men unika och alldeles säregna i doft och smak.

Nu ligger bränneriet mer strategiskt än man kan ana. Bara några mil från stora marknader som Stockholm och Uppsala, i krokarna (nåja) hittar vi Arlanda och bara en felkörning bort ligger Kapellskär där Finlandsbåtarna avgår i parti och minut. Så egentligen har de placerat sig mitt i marknaden, för det är här det säljs. Och på Border shop utanför Puttgarden i Tyskland förstås där det säljs pall efter pall av den unika spriten från Roslagen.

Samtidigt jobbar Richard och Kristina med att få in produkterna på Systembolaget. Men det är ett slag man aldrig riktigt kan vinna. En del produkter ligger på det så kallade lokala sortimentet, det vill säga att flaskorna säljs i traktens systembutiker. Andra ligger på beställningssortimentet men det kostar dem omkring 70 kronor varje gång de får en beställning på enstaka flaskor. Avansen blir därmed uppäten redan innan flaskan lämnat bränneriet. Men att jobba med Systembolaget innebär också en hel del andra utmaningar. Inte minst när det kommer till punschen, Norrtelje Brenneris storsäljare.
– Det är ett moment 22. Produkten är för stor för att hamna i det lokala sortimentet och för liten för att hamna i ordinarie sortimentet.
”Hur svårt kan det vara?” får plötsligen en helt annan innebörd och det är väl bara det svenska monopolet som kan svara på det för sin del.

Norrtelje Brenneris svar ser vi när vi går runt i lokalerna och det är imponerande, stort, vackert, många gamla miljöer är välbevarade, lagringskällaren för spriten ligger i den gamla ladugården, och det är renoverat med varsam hand. Att man från parets håll hyllar gårdens snickare Samir är därför inte helt överraskande. Den forna bondgården har tillhört familjen i fem generationer, men inriktningen är inte direkt densamma idag som tidigare. På tolv år har man lyckats bygga ett litet spritimperium som nu dessutom får ny fart. Anledningen stavas whisky.

2005 gjordes ett första försök att producera whisky, men idén slogs ur tanken. Inte helt emellertid för 2009 var det dags igen och nu satsade man stort. Intresset lät inte heller vänta på sig. I samband med en pressrelease om nyordningen på bränneriet gick telefonen varm.
– Den första som ringde ville köpa hela partiet och jag hann knappt lägga på förrän nästa ringde och ville köpa vår whisky.
Men whiskyn låg på fat och kommer att göra så i ytterligare flera år. Tanken är att den ska släppas om något år, om det känns rätt, för magkänslan är viktig. Och i produktionen får inget gå fel.
– Jag brukar säga att jag i grunden är pedant, men att jag inte hinner vara det, säger Richard.

Vid den nyinköpta vackra enkelpannan i koppar är det därför Kristina som bestämmer. Hennes noggrannhet fäller avgörandet vid destilleringen och även om hennes och Richards roller går in i varandra ser man att hon basar över produktionen och han över kommunikationen.

Whiskyn Roslagswhisky Eko No. 1 som nu alltså är föremål för allas blickar har redan, innan den ens är buteljeringsdatumplanerad, erhållit fint erkännande, då den vann silvermedalj i sin klass i tävlingen Destillata i Österrike nu i år. Tävlingen är den största i världen med över 150 deltagande destillerier från tio länder vilka deltog med omkring 1 900 tävlingsbidrag.

Om några år, då man fått fart på produktionen, är tanken att whiskyn ska bli kassakon i företaget.
– Vi har en idé om att whiskyn ska utgöra omkring 30 procent av den totala produktionen längre fram, säger Richard.
Känns det då inte möjligen lite orättvist att nyfikenheten tar närmast oroväckande proportioner bara för att bränneriet har börjat tillverka whisky, med tanke på att det producerats mycket kvalitetsorienterat destillat i över ett decennium.

Men varken Kristina eller Richard har några större problem med det. Uppmärksamhet får bränneriet för sina produkter så att det räcker till. Och man börjar förstå att den bristfälliga skyltningen på vägen hit inte är en tillfällighet. Närmare 5 000 personer besökte bränneriet förra året och det, menar de, blir närmast som en business i sig. Besöksverksamheten ska naturligtvis finnas kvar, men fokus ligger, då som nu, på produktionen av det ena spännande destillatet efter det andra.

Och nu en whisky som lovar gott, efter tre år på fat är karaktären mycket elegant, mjuk, fruktig med bra syra och en närmast frivol längd. Det är bara att ge sig till tåls innan den lanseras. Och hur svårt kan det vara? Svårt!

Besök Norrtelje Brenneri på norrteljebrenneri.se