Anders Fridén, sångare i hårdrockbandet In Flames med över två miljoner sålda skivor, har också sedan många år ett brinnande intresse för whisky. Här ger han er läsare en insikt i vardagen för rockstjärnorna. Och att bjuda till innan det är för sent.

Då har äventyret börjat. Inte för att åka på turné är något nytt för oss men vi har inte gjort 2 månader på raken sedan 2004. Den gången var vi bara i USA. Nu skall vi även till Australien och, för första gången i bandets historia, till Sydafrika. Mycket flyg blir det…

Självklart har jag drabbats av förkylning och magsjuka veckan före avresa och känner mig dåligt förberedd. Texterna sitter som de ska, vilka låtar vi ska spela har jag koll på men jag behöver alltid »sjunga upp« några gånger innan. Det har varit omöjligt nu och jag vet att jag kommer få kämpa de första giggen. En risk är också att man skriker sönder sig, bara för att man får feeling och glömmer tekniken. Yes folks, det är teknik involverat även om det är en jävligt hemsnickrad sådan. Skulle ju givetvis bli totalsågad i Idol, the Voice, Talang osv. men den har trots allt tagit mig hyfsat långt ändå.

Klockan är 03.15, klockan ringer och jag har väl sovit 2 timmar. Dags att dra på sig kläder, slänga i sig en kopp kaffe och sedan hoppa in i taxin som skall ta mig till Arlanda. Planet till Frankfurt går 06.00. Där ska jag möta resten av bandet och några ur vår crew för vidare resa till Chicago. 9 timmar senare har vi landat på O’hara International.

Första giggen går väl sådär om jag skall vara ärlig. Vilket känns förväntat med tanke på mitt tillstånd men jag känner mig ändå som en svikare. Fan, folk betalar mycket pengar för att komma och se oss spela och jag vill alltid känna att jag ger dem valuta för pengarna. Va fan ska jag annars stå där för, liksom? Visst, alla har dåliga dagar vare sig man är bagare, lärare eller lirar i band men samtidigt ska vi underhålla. Det är ju därför jag står på den där scenen varje kväll och tar betalt för skiten, ya know?

Här kommer vi till andra funderingar som jag ältat ett bra tag. Hur långt sträcker sig det att man skall vara en »entertainer«? Skall man på stående fot alltid vara beredd att underhålla bara för att man lirar i band, släpper skivor, står på scen och tar betalt? Har jag en skyldighet mot personer att alltid vara öppen som en bok? Varje gång som någon får lite framgång och ställer dessa frågor möts personen ifråga oftast med hård kritik. Så jag vill bara passa på att säga till er som någon gång träffar på mig när jag har en av de där dagarna, när jag bara inte har lust och mina tankar är någon helt annanstans: Jag känner mig enormt ödmjuk för den kärlek jag får och att det jag skapat har byggt en bro mellan dig och mig, det mötet är otroligt vackert.

Tack för att du lyssnar vare sig det är på en låt, ett album eller att du uppskattar allt vi gjort. Jag kan inte tacka dig nog!
Här är en historia från Houston, Texas. Berätta gärna för mig hur man som underhållare skall förhålla sig till detta, hur man överhuvudtaget kan ge tillbaka tillräckligt.

Vi får ett mail från en tjej, vars pojkvän är ett stort metalfan. Han fick in sin lillebror på metal, som ganska omgående kom att bli väldigt påverkad av In Flames musik och texter. Han älskade allt med bandet. Samtidigt var det något som inte stämde och brodern blev mer och mer deprimerad.
En dag får storebror ett samtal från polisen där de berättar att lillebrodern har tagit sitt liv. Han fick åka ner till stationen och hämta ut broderns bil, den de funnit honom i. När han startar bilen för att köra den hem (hur fan fixar man det…) skriker högtalarna ut låten Come Clarity. Den hade blivit spelad 17 gånger på repeat……högt……. Mina ord, vår musik var det sista killen hörde….

Låten handlar om min dotter, om vad hon gav mig när hon föddes (och alltid kommer ge). Det är en hyllning till början på ett liv. Nu fick låten en helt annan innebörd… När vi spelade Come Clarity den kvällen, kan jag lova att jag kände hans närvaro när han fick höra låten en 18:e gång.
Denna gång får ni inga tips på varken dryck eller musik. Men tänk på att bjuda innan det är för sent…