Få saker inom whiskyvärlden är lika förvånande som hur stor betydelse regionindelningen har fått. Ofta hör man passionerade whiskyvänner uttrycka sig lyriskt över Speyside, Lowland eller någon av de andra regionerna, det generaliseras hejdlöst och myterna slår rot. Det är tid att börja tala sanning: regionerna finns inte.

Fakta först: regionindelningen i Skottland har aldrig varit någon smakgräns. Den har istället sitt ursprung i en administrativ skattegräns från 1700-talet, då landet delades i Highland och Lowland. Vid mitten av 1800-talet tillkom ytterligare tre regioner: Islay, Campbeltown och Glenlivet.

Olikheter i skattelagstiftningen gjorde att whisky i norr och söder kom att tillverkas på lite olika sätt. Islay förbisågs i de tidiga maltskattelagarna och den avlägsna ön förvandlades till ett skatteparadis, torveldarna kunde brinna ohotat vilket gjorde att whiskyn kom att utvecklas i en egen riktning. Historiskt har det funnits smakskillnader men de senare decennierna har dessa i stort sett raderats ut och regionindelningen har förlorat mer och mer i betydelse. I dag kan den snarast jämföras med vårt sätt att dela in vårt land i Norrland, Svealand och Götaland.

Det var på 1980-talet när de stora whiskybolagen började inse att det höll på att hända något med whiskyintresset som regiontanken dammades av och upphöjdes till smakmässig sanning. Man sneglade helt enkelt på den franska vinindustrin som framgångsrikt marknadsfört sina appellationer och tog den tanken till Skottland. Idéen var att försöka hitta smakmässiga likheter i whiskyn från samma trakt – det gick sådär, om sanningen ska fram. Whiskyböckerna som började komma vid den här tiden gjorde sitt bästa för att finna geografisk samhörighet mellan destillerierna och när fantasirikedomen sinade hittade man helt enkelt på nya regioner som eastern, western, northern, southern Highlands, Speyside, Islands och så vidare. När så Diageo lanserade the ”Six Classic Malts” 1988 cementerades regiontanken i alla whiskydrickares medvetande, och där har den stannat kvar.

Visst, det ska medges att man med lite god vilja kan finna åtminstone vissa överensstämmelser i DNA för whiskyn från respektive region, men det är tusenfalt enklare att finna olikheter. Det enda man egentligen kan säga med högburet huvud är att Islaywhiskyn i allmänhet är rökig, fast då får vi reservera oss för Bunnahabhain och Bruichladdich och en lång rad utgåvor som Unpeated Caol Ila, Ardbeg Kildalton och så vidare – och för all del, även Laddie och Bunna har sina rökbomber. Fast samma sak kan sägas om Speyside där Benriach och Benromach gör rökig whisky som kan få Laphroaig-fansen att storkna. Springbanks Longrow är en annan brutal rökare från en annan region, och även nedlagda Littlemill i Lowland gjorde rökig malt periodvis. Historiskt sett har skillnaderna varit större. Förr trippeldestillerades vanligen whiskyn i lågländerna vilket gav en mjukare och mildare sprit. I dag finns trippeldestillationen endast kvar vid Auchentoshan. Av ett fyrtiotal destillerier som funnits i lågländerna återstår nu bara tre (om man räknar in pyttelilla Bladnoch), vilket gör det omöjligt att tala om låglandstil överhuvudtaget.

I regionen Campeltown är situationen ännu värre. I slutet av 1800-talet fanns där mängder med destillerier. I dag finns i stort sett bara Springbank kvar, Glengyle är ett annex till Springbank och Glen Scotia är marginaliserat. Att tala om regiontypisk whisky från Campeltown är följaktligen också omöjligt. Springbank är dessutom det destilleri som tillsammans med Bruichladdich kan uppvisa den allra största floran av divergerande utgåvor, mängder med smaksättningar och varierande destillationsteknik.

I Speyside ligger hälften av Skottlands destillerier och där borde det vara enklare att hitta ett gemensamt släktskap. Många har försökt att beskriva Speysidewhiskyn men varje försök har hamnat i en logisk återvändsgränd. Möjligen kan man notera att några destillerier i Speyside har ett stort inslag av sherrylagringar, Glendronach, Macallan, Aberlour, Glenfarclas, med flera, men att kalla det ett regiontypiskt drag vore att ringakta Glengoyne i söder och Highland Park i norr.

Det vore mycket vunnit om whiskyvännerna kunde glömma det där med regioner och istället fokusera på smakskillnader. Rökigt/orökt, sherrylagrat/bourbonlagrat och så vidare. En intressant iakttagelse är att ju mer ensligt och svårtillgängligt destilleriet är beläget desto mer ökar inslaget av rök. På Islay och övriga öar gör man av tradition en kraftfullare whisky på hårt rökt malt. Rökpelaren som steg ur smugglarnästet var en gång en signal till skattefogdarna som sa, ”här är vi”.

I tätbebyggda områden vågade man inte kölna länge, medan man i tassemarkerna tryggt kunde elda på i dagar. Detta kan förklara varför ö-whiskyn har blivit mer kraftfull, varför Speysidewhiskyn är lite mer robust och varför låglandswhiskyn fått sin orökta karaktär. Men att med penna och papper dela in Skottland i smakregioner låter inte längre göra sig, om det ens någonsin har gjort det. Regionerna är istället mest ett omhuldat påhitt från marknadsavdelningarna. Läs gärna det de skriver. Tro dem inte.