Vad händer när man tar en bergsklättrare och ställer in hans långt gångna planer på ett klättringsresort i Hudsondalen? Och hur lyckas han, bara några år senare, producera några av whisky-världens mest intressanta nya destillat? Historien om Tuthilltown Spirits är resultatet av en nödlösning som visade sig mer lyckad än någon vågat drömma om.

Ralph Erenzo från New York har klättrat i berg större delen av sitt liv och har under årens lopp öppnat flera klättringsanläggningar runt om i USA. En livslång dröm gick i uppfyllelse när han i början av 2000-talet kom över en bit mark i Hudson-dalen där en av landets största klättringsregioner ligger. Här utvecklade han idén om en ranch för bergsklättrare där man kunde bo, semestra och klättra på olika nivåer i bergen. Planerna var klara, skisserna ritade och allt skulle rullas ut – det var bara en formalitet att få ett sista OK från ortens lokala stadsplaneringsnämnd. Där visade det sig dock att ett par grannar med intilliggande mark hade opponerat sig, och nämnden avslog därmed Ralphs alla ansökningar.

Katastrofen var ett faktum. Med dyrt inköpt mark och utvecklingskostnader för ett projekt som inte skulle bli av stod Ralph snart på konkursens brant, och en försäljning av ägorna verkade vara den enda utvägen. När läget var som mest desperat kom insikten: vi befinner oss mitt i ett av landets stora jordbruksområden, vi är omgivna av bondgårdar och äppelodlingar som alla kämpar med höjda hyror och konkurrens från utlandet: kan vi göra något med deras varor?

Första idén Ralph arbetade med var en vingård. I planeringen av den upptäckte han att en ny gårdsdestilleri-licens höll på att klubbas igenom i representanthuset. Ralph blev en av de första att ansöka om den då licensen gjordes tillgänglig. När processen väl var klar stod Tuthilltown Spirits som det andra destilleriet att få tillstånd i USA sedan förbudstiden. Man installerade all utrustning, bland annat en 378,5 liters (100 gallon) panna för att producera äppelvodka, och började köpa in varor från granngårdarna. En lokal bonde kom förbi med ett lass majs och ett första steg mot whiskeytillverkning togs. Den nydestillerade spriten hälldes upp på små fat och resultatet blev bättre än någon hade väntat sig.

– När vi provade den första whiskyn blev vi förvånade över hur bra den blev, berättar Gable Erenzo över telefon för Allt om Whisky. Det blev en slags vattendelare för oss, och ändrade inriktningen på det vi ville göra med Tuthilltown. Vi hade ju tänkt arbeta med äpplen och mycket frukt, men nu insåg vi att whiskeyn var så bra att vi ville utveckla den delen.

Vid det här laget hade Ralph tagit hjälp av en gammal vän, Brian Lee som kom från video och AV-branschen. Tuthilltown Spirits började byggas upp av en samling driftiga och engagerade personer där ingen hade någon bakgrund inom sprittillverkning.

– Det stämmer. Ingen av oss hade någon erfarenhet av jäsning, bryggning eller destillering, så det var bara att sätta sig i skolbänken, förklarar Gable, som började arbeta tidigt som destillatör, men numera har en ambassadörsroll. Ralph är en envis man, så han pluggade destillering vid Michigan State University och läste alla böcker han kom över. Hans kollega Brian är ju audio/videoingenjör och en person som har lätt att förstå hur saker fungerar. Det var han som lärde sig utrustningen och skruvade ihop allt så att det fungerade ordentligt. Ska jag vara ärlig tror jag högst 10-20% av de nya mikrodestillerarna i USA har någon bakgrund inom destilleribranschen.

En person som haft stor betydelse för Tuthilltown Spirits är Ian Smiley, författare till boken ”Making Pure Corn Whiskey”. Av många ansett att vara det ultimata referensverket för mikrodestillering i USA, och Ian har under åren blivit en nära vän till teamet på Tuthilltown. Tack vare hans hjälp har de kunnat lösa många småproblem (“små problem i hans värld i alla fall!”) och styra förbi de värsta fallgroparna. Oftast löser de eventuella problem genom ett snabbt samtal till någon annan mikrodestillerare – de ser varandra som kollegor snarare än konkurrenter, och hjälper gärna varandra med lösningar, input på leverantörer, utrustning eller andra frågor.

För att särskilja whiskeyn från fruktspriterna på Tuthilltown döptes de till Hudson, efter dalen där destilleriet ligger. Man experimenterade och kom fram till den whiskeyserie man har idag: Hudson New York Corn Whiskey, som är helt olagrad, Hudson Baby Bourbon som är en milt lagrad corn whiskey, Hudson 4-grain Bourbon som görs på råg, majs, vete och mältat korn, Hudson Rye-whiskey som är single-batch och även Hudson Single Malt Whiskey. Den sistnämnde är en skotsk whisky gjord som en bourbon. Eller, snarare en bourbon baserad enkom på mältat korn och lagrad på ekfat.

– Egentligen är namnet det närmaste vi kommer till Skottland. Vi använder nya, kolade ekfat, men vi använder ingen torv eller rök i vår whiskey, så den är väldigt mild.

Redan efter ett par år skördar Hudson Whiskeyn stora framgångar och har tagit hem ett antal guld- och silvermedaljer vid den prestigefyllda International Wine & Spirits Competition i San Francisco. Därtill slår tidningsredaktörer världen över tungorna i knut för att lovorda den nya amerikanska whiskeyn.

En klassisk amerikansk whiskyvariant är Rye. Om du beställde en whiskey eller en cocktail i nordöstra USA innan förbudstiden är chansen stor att du fick en rye-whiskey. Flera jordbrukare runt Tuthilltown odlar just råg, så det föll sig naturligt att plocka upp den traditionen. Däremot är det en helt egen och förvånansvärt svår konst att producera destillat på råg, som ställer helt andra krav än till exempel korn och vete.

– För det första finns det inte så mycket kunskap, eller i alla fall kunskap folk vill dela med sig av, om rågdestillering, förklarar Gable. Det är ett ovanligt glutenrikt spannmål, vilket gör den klistrig och skummig när mde rummet med råg-skum… och det är en riktigt otrevlig upplevelse. Den fastnar överallt! Det dröjde innan vi kom underfund med hur vi skulle hantera rågen för att den inte skulle förstöra utrustningen. Efter mycket “trial and error” kom vi fram till ett recept som höll skumnivån låg men producerade en kryddig och intressant whiskey med skarpa kvaliteter. Trots svårigheterna gillar vi att arbeta med råg – det känns som ett naturligt spannmål för oss att ha här.

Den sprit som lagras fylls på nya ekfat av olika storlekar. Fortfarande håller man sig mest med fat runt 14 gallons (53 liter), även om man har många sju-gallonfat (26,5 liter) och en växande andel 55-gallonfat (208 liter). Där de större amerikanska destillerierna skeppar över sina använda fat till Skottland har Tuthilltown en större andrahandsmarknad för sina små fat.

– Många bartenders har köpt våra använda fat – det har blivit en trend att fatlagra cocktails här, och våra fat passar perfekt för ändamålet tydligen, skrattar Gable. Skottarna garvar mest åt småfaten, de behöver ju bara stora fat, och det dröjer tills vi börjar tömma dem och kan skeppa vidare.

Redan från dag ett har Tuthilltown Spirits haft ett långsiktigt fokus på miljövänlighet och hållbarhet. Man arbetar kontinuerligt med att utveckla verksamheten för att göra mindre koldioxidavtryck, och ingenjören Brian Lee har precis utvecklat ett solsystem man räknar med ska producera upp till 95% av all energi destilleriet förbrukar. Lee har också tagit fram ett återanvändningssystem för överblivna alkoholer för att producera ånga som driver pannorna och mäsktunnan. Förutom att man också komposterar de använda grödorna har man investerat i ett system för att processa “gray water” som blir över efter destilleringsprocessen. Tydligast för konsumenterna är det återvinningsprogram som ger kunden två dollar i retur för en flaska som returneras till destilleriet – det vill säga mer än flaskans inköpskostnad!

Den småskaliga och närproducerade hållningen märks också i det faktum att runt 95 prodent av allt material och ingredienser som används kommer från granngårdar och från samma delstat. Det är bara jästen och faten som är utomsocknes. De sistnämnda monteras i Minnesota, och Tuthilltown äger en del av fabriken för att få inflytande över de fat man beställer, och kan vara med och ta fram nya fatformer.

En stor nyhet för alla som provat, eller letat efter, Hudson-whiskyn i Europa är att man nu knutit upp ett samarbetsavtal med William Grant & Sons i Skottland. Det skotska bolaget, kanske främst förknippat med monstermalter som Glenfiddich och Balvenie, saknade en Bourbon i sin portfölj och har uppvaktat Tuthilltown Spirits i ett par år nu. Trots att man inte var redo att sälja redan efter ett par år höll man diskussionen igång, och till slut var ett produktionsavtal i hamn. Destilleriet fortsätter producera whiskeyn, precis som hittills, men Grant tar över logistik, distribution och försäljning i USA och Europa.

– De är ju väldigt sugna på att sparka igång, men vi har inte tillräckligt med whiskey för att ge dem ännu. Med de volymer vi har redo att sälja nu är vi tillfreds med att låta La Maison Du Whisky i Paris sköta europeisk distribution, men vi räknar med att nå ut bredare när Grants kommer igång.

Framtiden ser alltså ljus ut för Tuthilltown Spirits, och i takt med att deras gårdsdestillerade bourbon skördar framgångar på provningar och tävlingar världen över finns även andra planer för destilleriet:

– Vi provade tidigt att destillera rom, och det är något vi kommer att återintroducera i november. Vi tittar även på ett antal botaniska spritsorter snarlika gin, men inte riktigt gin. Dessutom har vi leasat 600 äppelträd och ympat på äppelskott från Normandie för att få fram äppelsorter bättre lämpade för cider. Då kan vi utveckla äppelvodkan och även en äppelbrandy vi tittar på. Sedan tror jag att vi om fyra eller fem år är uppe i en försäljning av 40-50 000 lådor whiskey per år. Fortfarande väldigt litet jämfört med andra, men stort för oss.

Stort för Tuthilltown Spirits, och än större när man ser att det är resultatet av en bergsklättrare i behov av att rädda sin mark från kronofogden.