Få musikstilar förknippas så starkt med USA, är så missförstådda och omgärdas av så många fördomar som country. Ursprungligen en blandning av stilar där invandrade irländare och engelsmäns folkmusik mötte blues och gospel – och countryn var född runt sekelskiftet. Det stora genomslaget kom med två artister; Jimmie Rodgers och The Carter Family, som spelade country i två olika skolor.

Det finns numera ett stort antal sub-genrer till detta enorma begrepp (som chefredaktör Jakobsson kan hålla en utförlig utläggning om), men till detta nummer har vi valt att lyfta fram den alternativa countryn och americanan. Om ni får dansbandsrysningar så fort en sydstatsdialekt ljuder över en akustisk gitarr finns råd om bot här – vi presenterar här ett litet axplock av alla de artister som lystrar under Americanans och Alt-countryns flagga. Som vanligt har vi satt ihop en spellista på www.alltomwhisky.nu att ackompanjera en bourbon i sensommarsolen.

Under slutet av 1960-talet och in i sjuttiotalets första hälft började en ny våg av artister och låtskrivare komma fram på USA:s västkust. Singer-Songwriters som Jackson Browne och Tim Buckley tog folkinfluenser, färgade med drag av countrymusiken och skapade något eget. Stilen kom att kallas för americana, även om det idag finns många olika benämningar för genren. Browne skrev skivkontrakt med David Geffen, som grundade skivbolaget Asylum enkom för att kunna ge ut Brownes skivor. Några år senare kontrakterade Geffen en ung låtskrivare vid namn Warren Zevon. Med syrliga texter och en berättande sångstil blev han snart en favorit bland artister som Bruce Springsteen och Neil Young, men de stora kommersiella framgångarna uteblev, och han dog 2003 i cancer. Asylum kontrakterade även artister som Bob Dylan, The Eagles och Tom Waits och det var här David Geffen satte grunden till att bli en av musikvärldens mäktigaste män.

I takt med att musikstilar som punk och hårdare rock etablerade sig fanns även där band som hämtade inspiration från country-rötterna. David Geffen hade, på det nya bolaget Geffen Records, kontrakterat bandet Whiskeytown (ett passande namn för en tidning som denna), och de började göra väsen av sig på alt-countryscenen. Whiskeytowns dynamo, den gamla New York-punkaren Ryan Adams, hade upptäckt Gram Parsons och ville korsa energin från sin bakgrund med låtskrivandet från countryn. Adams var, liksom många av de countrylegender han lyssnat på, en bråkstake med ett ohälsosamt förhållande till spriten, och efter några turbulenta år löstes bandet upp. Adams gick solo och har blivit ett stort namn på egen hand. Ett band som utmärkte sig i början av 1990-talet, och inspirerade Whiskeytown, var Uncle Tupelo. De blandade sina influenser friskt och deras debutalbum “No Depression” är idag en milstolpe inom alt-countryn. Bandet släppte några skivor innan de upplöstes, och ur spillrorna uppstod två om möjligt än mer inflytelserika band inom genren: Son Volt och Wilco.

En av countryns klarast lysande stjärnor, Emmylou Harris, blev också en fanbärare för den alternativa countryn genom sitt samarbete med producenten Daniel Lanois, annars mest känd för sitt arbete med artister som U2 och Peter Gabriel. Wrecking Ball är en mörk, suggestiv skiva med tidlösa kvalitéer, och fick en hel ny publik att öppna ögonen (och öronen) för Emmylou. Lanois tog även Chris Whitley, en gatumusikant från New York, under sina vingar och spelade in albumet Living With The Law. Något av en bortglömd klassiker är det ett album som lyfter fram Whitleys karaktäristiska röst, gitarrspel och uttryck över låtar som har tydliga rötter i den amerikanska södern. Chris Whitley släppte flera album därefter, där nästan alla drog sig mot ett mer avskalat, skitigt sound, men han lyckades aldrig upprepa succén med Living With The Law. 2003 avled Whitley i lungcancer.

Joan Osborne är kanske mest känd för sin världshit One of Us, men på hennes album Relish från 1995, liksom senare alster, knyter hon an till sina americana-rötter i låtar som St. Theresa. Relish är följden av ett samarbete med låtskrivaren Eric Bazilian från The Hooters, som under många år bodde i Enskede utanför Stockholm. En händelse som förmodligen platsar på topp-tio-listan av “oväntade musikaliska karriärdrag” var när Osborne kallades in som ersättare för Jerry Garcia i Grateful Dead, då bandet skulle turnera några år efter vokalistens död.

Fler svenska kopplingar till alt-countryn finns hos Jönköpingsbandet The Cardigans som byggde sig en världskarriär och var tidigare främst kända för rena poplåtar som Lovefool och My Favourite Game. Efter ett längre uppehåll kom bandet tillbaka med albumet “Long Gone Before Daylight”. Mörkare, mer organisk och med helt andra influenser än tidigare var det ett album som ritade om kartan på den svenska musikscenen och fick många fans världen över. Jan Gradvall recenserade skivan här hemma och gav den tio av tio möjliga och kallade den “bortom en milstolpe”. Nina Persson, bandets sångerska, gav också ut ett album under namnet A Camp (med Niklas Frisk och hennes man Nathan Larson, tidigare medlem av New York-bandet Shudder To Think) och fick en stor hit med countrydoftande I Can Buy You.

Den alternativa folk / countrygenren fick ett nytt uppsving för ett par år sedan då band som Fleet Foxes, Midlake och Okkervil River började göra mer väsen av sig. Sprungna ur området runt Seattle (staden som också gav upphov till band som Nirvana och Pearl Jam) skapade de en organisk scen byggd på sjuttiotalets känsla för låtskrivande och ljudbild.

Alt-countryn och americanan är vitalare än på länge idag, och många av de mest intressanta nya artisterna har kopplingar bakåt till de scenerna – vi har knappt skrapat på ytan här, men när ni väl fått upp öronen finns en närmast outtömlig skattkista av bra musik att botanisera i. Det finns säkert hundra artister vi missat för varje artist vi nämnt, men förhoppningsvis finner ni några nya namn och letar er vidare på egen hand efter denna korta introduktion.