En utmärkt liten plats på detta jordklot är min balkong i Villefranche på franska Rivieran. På den tar man en tupplur, alternativt röker en cigarr och studerar båtarna i hamnen.

Tittar man alldeles rakt ut från balkongen ser man fyren på Cap Ferrat, vrider man huvudet ett pyttesnäpp åt vänster ser man en av rockhistoriens viktigaste hus, Villa Nelcôte, och varje gång kåken hamnar i blickfånget tänker jag först på Keith Richards och sedan på Ivan Bratt.

Det var till Villa Nelcôte Keith Richards flydde när han 1972 riskerade en skattedom hemma i England. Eftersom det är Keith som är motorn i Rolling Stones fick de övriga i bandet vackert bege sig dit och plötsligt förvandlades den vackra villan vid Medelhavet till rockens Mecka. Musiker från hela världen dök upp, jammade en natt eller två, satte ett solo på nåt spår, sjöng en stämma och så småningom resulterade denna landsflykt i »Exile on Main Street«, som ofta rankas som Stones allra bästa platta.

I kåken skapades stor musik, men perioden i Villa Nelcôte var också en enda lång orgie i missbruk, det söps och knarkades och de små barnen som hade fått följa med lämnades vind för våg.

Ur den aspekten har han alltid kommit oerhört lindrigt undan, Keith Richards, oavsett om han hällt i sig 3-4 flaskor Jack D om dagen, eller ett badkar Tequila Sunrise, så har den beundrande omvärlden mest kommenterat det i stil med »hur orkar han egentligen, den lille filuren«.

Det är därför jag tänker på Ivan Bratt när jag ser Villa Nelcôte. Få personer, om ens någon, är nämligen lika orättvist hanterad av spritvärlden, fast i motsatt riktning jämfört med Keith Richards.
Det var Ivan som hittade på Motboken.
Det var han som hittade på Systembolaget.
Det var han som hittade på Vin- o Spritcentralen.

Få svenskar har haft sådan betydelse för spriten som Ivan, få svenskar har också blivit så missförstådda. Ivan Bratt var nämligen ingalunda nykterist, tvärt om, han slogs mot varje form av spritförbud, mot varje hard core-restriktion. Han drack själv alkohol med välbehag och slogs för det njutningsfulla bruket, det kloka bruket – det enda han önskade bekämpa var missbruket.

Tyvärr kidnappades hans idéer.
Ivan Bratt delade in befolkningen i supare och drickare, och menade bestämt att det är suparna som är problemet och att problemet med suparna löser man inte genom att hantera drickarna.

Alltså var totalförbud korkade.

I folkomröstningen 1922 ledde han därför kampanjen mot just ett sådant.
Hans tes var egentligen ganska enkel. Om staten hade monopol på sprittillverkning skulle ingen annan ha ekonomisk vinning av den, ingen skulle därför sälja sprit till missbrukarna för pengarnas skull. Och om staten också hade monopol på all försäljning kunde staten hålla nere priserna till drickarna och helt låta bli att sälja till missbrukarna. Så löd idéerna med Systemet, som han startade med kompisen Hjalmar Branting (senare både statsminister och nobelpristagare) och med Vin & Sprit.

» Folk som fick skrattanfall i kyrkan, alternativt gråtattack på krogen, riskerade att få motboken indragen. ›Psykisk obalans‹ var skäl nog. «

Hans fiasko var Motboken. Ivan tänkte sig att motboken i första hand skulle vara en garant för njutningsdrickarna att få tillgång till sprit, det var en bok mot förbudet. Bok mot = Motbok. I hans förslag skulle varje medborgare utan missbruksproblem få köpa 14 liter sprit i kvartalet, oräknat vin och öl, oräknat också finare cognac och whisky. Men motboken kom snabbt att ses som det omvända. Delvis berodde det på att hans ursprungsförslag till Motboken var illa tänkt och illa förberett, reglerna ändrades tämligen omedelbart och blev istället symbol för överhet. Reglerna kom nästan från start att variera för olika landsdelar, ransonen kunde vid en period vara en liter i månaden i Stockholm, men fyrdubbelt så mycket i Skåne. Genom åren skulle den ena absurda regeln efter den andra tillkomma:

• Ogifta kvinnor fick ranson, gifta kvinnors ranson tillföll däremot mannen.
• Folk som fick skrattanfall i kyrkan, alternativt gråtattack på krogen, riskerade att få motboken indragen. »Psykisk obalans« var skäl nog.
• Samer ägde rätt att köpa spritranson under årets första, andra, samt fjärde kvartal. Under det tredje däremot tvärstopp. Brännvin på hösten kunde nämligen äventyra renskötseln, motiverade myndigheten.
• Pensionär i eget hem fick ranson, pensionär på ålderdomshem fick inte.
• Folk som regelmässigt köpte whisky, men som plötsligt ville testa cognac riskerade sin bok. Bytet kunde ses som indikation på langning.
• Den som hemma hade färre tomflaskor än inköpen motiverade var också i riskzonen, myndighetens patrull kunde komma på hembesök när som helst.

Nykterister föraktade Ivan för att han inte önskade totalt spritstopp, krögare och brännvinsbrännare hade problem med hans restriktioner.
Hans Motboksidé fungerade dessutom uselt, missbrukare missbrukade lika friskt som tidigare, men orättvisorna i samhället hade ökat, hyckleriet.

Efter fem år på Vin & Sprit tröttnade han och blev i stället SKF:s platschef i Paris. Motboken fick vi dock behålla nästan ett halvt århundrade.

Både Ivan Bratt och Keith Richards flydde alltså till Frankrike, också det en koppling. Och så orättvisan i bedömningen. För njutningsdrickarna bör Ivan Bratt vara hjälte och Keith Richards vara paria. Märkligt nog har det blivit tvärt om.

Bådas relation till kvinnor har också varit speciell. Keith Richards relationsliv är i full sving, men Ivan Bratt som varit död sen 1956 kan ju därför bara beskrivas historiskt. Hur som helst gjorde också han skandal med sitt kärleksliv. Som ung läkare förälskade sig Ivan nämligen i Märtha Stjernstedt, 15-årig dotter till regementschefen i Uppsala. Hon blev tidigt gravid och paret fick fly till Stockholm där de gifte sig borgligt och i smyg.

När Ivan var 54 år gjorde han ny skandal, då genom att äkta sin 30 år yngre och vackra sekreterare Eva Mark. En junidag 1940 bombade tyskarna Frankrike, där paret Bratt bodde, Eva träffades av bombsplitter i huvudet och dog. Hon var en av få svenskar som stupade i andra världskriget.

På det brukar jag tänka när jag vrider huvudet ett pyttesnäpp åt vänster på balkongen i Villefranche.