Alla har väl druckit »världens godaste öl« någon gång. Den där ölen man längtat efter senaste timmen och som sitter så fint när man äntligen får den. Jag har druckit många världens godaste öl i främmande städer under min tid som journalist och minns några av dem alldeles speciellt

Något år innan Berlinmuren föll var vi ett gäng som besökte Berliner Bürgerbräu, ett stadsägt bryggeri i Östberlin. Ingen av oss hade några stora förväntningar, för det vi hade sett i det omoderna bryggeriet, där allt andades 1950-tal, hade inte imponerat på oss. Så visades vi in i konferensrummet, bryggeriets finaste rum med kommunisttysklands ledande man Erich Honecker i stort bistert porträtt på väggen och här serverades den första ölen, en östtysk pils. WOW! Så god den var, så ren och klar i smaken och sådant härligt skum! Bryggerichefen ville så gärna höra vad vi, som bodde utanför järnridån, tyckte om den och han blev stolt när vi var så fulla av beundran att det över huvud taget gick att göra så god öl i det gamla slitna bryggeriet. Så den första ölen följdes av många, många fler och de var de godaste öl jag någonsin druckit!

Guinness, Oktoberfest & en prins

En annan gång var ungefär samma gäng på snabbresa till Irland för vi skulle titta på Guinness bryggeri Smithwicks i Kilkenny. Vi landade i Dublin och bjöds på fin middag på fin restaurang med flera rätter och vin och dagen förutsattes vara slut, eftersom vi skulle starta färden till Kilkenny tidigt nästa morgon. Men att vara i Dublin utan att besöka en genuin pub kändes främmande för oss, så när middagen var slut susade vi iväg till en pub, jag tror det var Mulligan’s, och kom dit precis innan de skulle stänga. Vi drack givetvis en Guinness, denna fantastiska svarta dryck, som är ett måste på Irland. Och nu på kvällen, efter allt vin, var det den godaste öl jag någonsin druckit!

Naturligtvis var samma gamla gäng i München på Oktoberfest. Ute i de enorma tälten på Theresienwiese flödade förstås ölen från Hofbräu, Löwenbräu, Spaten, Franziskaner, Augustiner, Paulaner och Hacker-Pschorr och man kunde lätt få sitt livsbehov av öl tillfredsställt om man ville det. Men dagen efter besökte vi det lilla slottet Kaltenberg, som ligger utanför staden och därför enligt reglerna inte får vara med i Münchens oktoberfest. Den startade 1810 på initiativ av prinsessan Therese och kronprins Leopold. De gifte sig nämligen då och tyckte att stadens invånare skulle få en riktigt stor egen fest med öl från stadens bryggare för att fira deras bröllop. Det blev början på traditionen oktoberfest, som sedan dess äger rum under sexton dagar fram till första söndagen i oktober, även om några år av krig och koleraepidemier inneburit uppehåll. Nåväl, vi kom till sagoslottet Kaltenberg och blev mottagna av prins Luitpold, sonsonson till siste kungen av Bayern. Han bjöd på sin öl König Ludwig Dunkel på borggården. Solen sken, vi var lite trötta, men oj vad vi njöt av ölen där i solen! Då var prinsens mörka lager den godaste öl jag någonsin druckit!

(Senare smakade vi även på öl i prinsens lilla mikrobryggeri i Leopoldparken inne i München. Ett opastöriserat och ofiltrerat öl som så klart smakade helt ljuvligt! Det godaste öl jag någo …)

Bass i USA

En sommar besökte vi en massa mikrobryggerier i New England och smakade underbara, humlestarka brygder, som var skapade med stor kärlek. Vi lärde oss också älska Samuel Adams i alla dess former. När vi kom tillbaka till hotellet i Boston om kvällarna längtade vi efter att uppleva det genuina utelivet och drog ut i staden. Alldeles nära hotellet hittade vi en riktigt härlig »sylta« och valde bland det relativt begränsade ölutbudet. Våra gommar hade vant sig vid välhumlade öl från de snabbt uppväxande småbryggerierna. De var ännu svåra att hitta på krogarna och de mest populära amerikanska ölen var inga förstahandsval för oss. Däremot hittade vi Bass India Pale Ale. Och då, när vi satt där på småtimmarna i en miljö som hämtad ur någon kriminalfilm från Hollywood och drack öl från England upptäckte jag att Bass IPA nog var den godaste öl jag någonsin druckit.

»En sommar besökte vi en massa mikrobryggerier i New England och smakade underbara, humlestarka brygder, som var skapade med stor kärlek.«

En hink överskottsjäst

I Bryssel har samma gäng också suttit vid Grand Place och smakat öl ur landets rika ölutbud ett flertal gånger. Mmm så goda och en sådan miljö! Där finns många stunder av öllycka, men ett av mina bästa »världens godaste öl-minnen« i Belgien är från Antwerpen och De Koninck-bryggeriet. Efter besök på bryggeriet gick vi till lilla Café Pelgrim tvärs över gatan. Där serverades härligt färsk De Koninck i generösa glas, där satt också bryggerichefens pappa som lockade oss att enligt traditionen också ta ett snapsglas med nyttig överskottsjäst, som regelbundet bärs över till Pelgrim i hink från bryggeriet. WOW igen! Vilken snaps! Och det här var nog den godaste öl jag någonsin druckit.

I Edinburgh, Bamberg, London, Prag och Glasgow finns så många »världens godaste öl« att det är svårt att komma ihåg dem alla. Det får nog bli en egen kolumn, för nu funderar jag mest på vilken uteservering jag ska besöka i Stockholm. Men det kan också vara så att jag helt enkelt dricker världens godaste öl en vacker dag på en klippa i skärgården.t