Precis som Rom så breder staden ut sig över sju kullar och det finns faktiskt ytterligare en tankeassociation till siffran sju – något långsökt kanske, men möjligen blir det ett monument till så småningom…

Uppifrån Carlton Hill i östra Edinburgh har man en grandios utsikt över ”Nordens Aten” och där finns också orsaken till smeknamnet: först och främst The National Monument som är en kopia av Parthenon, som dock aldrig blev färdigbyggt eftersom det saknades pengar. Färdigbyggda blev dock monumenten till poeten Robert Burns och filosofen Dugald Stewart, båda kopior av Lysikrates monument i Aten. Nelsonmonumentet ser dock inte så värst grekiskt ut, det byggdes för att hylla hjälten vid Trafalgar 1803.

Smeknamnet Nordens Aten hade dock fler orsaker, stadsdelen New Town uppfördes på 1700-talet med en genomgående grekisk-romerskinspirerad arkitektur, och staden var också den skotska kulturens högborg. Frågan är väl om den inte fortfarande är det, även om begreppet vidgats sedan dess och idag inbegriper både stå-upp-komik och rockband.
Under sensommaren gör staden skäl för sitt andra smeknamn: The Festival City. Äldst är Edinburgh International Festival som arrangerades första gången 1947. Under tre veckor i augusti och september uppträder en oherrans massa internationellt uppmärksammade artister inom klassisk musik, opera, teater och balett. Ur den festivalen föddes Edinburgh Fringe som numera blivit större än föregångaren. Det är faktiskt världens största kulturfestival som 2006 hade 1 867 olika evenemang och som dessutom fått ytterligare en ”festival i festivalen”: Edinburgh Comedy Festival – den största i världen redan vid debuten.

Sedan finns också en Book Festival, Jazz & Blues Festival, Film Festival och The Military Tatoo förstås. En Science Festival går av stapeln i april och i maj till juni hålls Children’s International Theatre Festival.
Sist, men inte minst, måste förstås Scottish real Ale Festival nämnas, i år inträffar den 16 till 18 juni, och förutom allt annat så firar man också att CAMRA (Campaign for Real Ale) fyller 40 år.

Hösten är dock relativt festivalfri men sedan bryter yran ut igen i och med den berömda, fyra dagar långa Hogmanay vid nyår. Ursprungligen en mer spontan gatufest på Princes Street och The Royal Mile, har den sedan 1993 blivit officiellt organiserad. Numera är biljetterna begränsade till 100 000. Liveframträdanden, fyrverkerier och massor av mat och dryck.

Så kom vi till den då – drycken med versalt d i Skottlands huvudstad heter förstås whisky. Och att den är djupt rotad är det ingen tvekan om – 1777 fanns det åtta destillerier med licens och 400 utan inom stadsgränsen.
Dags för en rundtur i whiskyns tecken alltså. Uppifrån Calton Hill tar man sig ner till Waterloo Place, passerar Walter Scott-monumentet och fortsätter Princes Street som redan i början av 1900-talet var Skottlands mest fashionabla shoppinggata och som med sina viktorianska byggnader ansåg som en av de vackraste i världen. Dessvärre revs många av de arkitektoniska pärlorna i början av 1960-talet, och höga hyror har numera fått bort många småbutiker, och istället domineras bilden av alla de vanliga, multinationella butikskedjorna och dito fast food-ställen.

Man fortsätter fram till nyrenoverade Princes Mall Shopping Center, mitt emellan Balmoral Hotel och Waverly Street intill tågstationen med samma namn. Där på ”The Upper Level” ligger den ena av The Whisky Shops två Edinburghbutiker (vi kommer till den andra senare). Efter botaniserande i deras digra utbud kan det vara på plats att jämföra priser och utbud hos konkurrenten Robert Grahams andra whiskyshop (mer om den första senare) på närliggande, kullerstensbelagda Rose Street som löper mellan Princes Street och den fashionabla George Street med alla sina exklusiva butiker och restauranger, en gata som alltmer tagit över positionen som främsta shoppingstråk efter Princes Street.

Efter det besöket sitter säkert en riktigt italiensk espresso utmärkt. Det vimlar av ställen men 103 George Street är en bra adress. Det är ett vackert hus som byggdes åt en förmögen sädeshandlare (korn, månne?) och som senare blev bankpalats. Idag ligger där den italienska restaurangen Centotre. Det är svårt att tänka sig en mer praktfull miljö för en espresso – högt i tak, krämfärgade pelare och färgklickar i rosa och lila som lättar upp.

Sedan kan man ta sig ut på Princes Street igen, korsa den och gå över den konstgjorda kullen The Mound (med National Gallery på ena sidan). Den öppnades officiellt 1781 och sammanbinder New Town med Old Town. Den krävdes 1 561 000 vagnslaster jord för att bygga den; när sedan järnvägen kom och Waverly Station byggdes grävde man helt sonika tunnlar genom högen ifråga.
På andra sidan snirklar man sig ut på High Street (som ingår i stadens berömda Royal Mile) och där i nummer 379 ligger välkända Royal Mile Whiskies som av Whisky Magazine utnämnts till ”Retailer of The Year” fem gånger, senast 2010. Man slog upp portarna 1991 och har numera också en filial i London (2 Bloomsbury Street).

Inte långt bort i de historiska kvarteren ligger den branta, pittoreska Victoria Street med sina färgglada gatuplansfasader som faktiskt för tankarna till Buenos Aires snarare än Skottland. Där har The Whisky Shop sin andra butik alldeles bredvid det lila (?!) huset.
Gatan är också känd för ”Curio”, vilket betyder ”A curious or unusual object of art or piece of bric-a-brac”, ett ord som gett upphov till begreppet ”curio shopping”. Det vill säga ungefär som loppmarknader eller secondhandaffärer – smycken, böcker, tavlor, vintagekläder och annat. I Byzantium Market vimlar det av stånd som erbjuder det mesta, och högst upp ligger ett café. Deras Mango Milkshake är värd att pröva.

Känner man nu för en riktigt grundlig whiskylektion så ligger Scotch Whisky Heritage Centre alldeles i närheten, på Castlehill, innan Esplanade som leder upp till Edinburgh Castle. Här får man, minst sagt, veta Allt om Whisky, men deras butikpriser ligger märkligt nog några snäpp högre än i de andra butikerna runt om i staden.
Tja, sedan är väl frågan vad som lockar mest – stadens imposanta slott, museer , shopping eller mer whisky? Det blir det senare och då kan man passa på att upptäcka The Royal Mile också, även om butikerna längs med den engelska milens sträckning mest kränger turistiga skräpsouvenirer. Men så småningom kommer man till Cannongate och där får affärerna en något mer sober (nykter?) ton och snart hittar man Robert Graham. Det här är deras flaggskeppsbutik och lägg märke till att här kallar de sig ”Whisky, Cigarr & Cacao Merchants”.

Lite längre bort är det dags igen: Cadenhead Whisky Shop med adress 172 Canongate, av många ansedd som stadens bästa – ja, rent av världens bästa whiskyaffärer, trots att den måste vara en av de minsta.
Efter det kanske det kan vara skönt att återvända till hotellet och ta igen sig. Det är inte särskilt långt och redan när man svänger in på North Bridge ser man det majestätiska klocktornet, vars klocka för övrigt alltid går två minuter före, så att resenärer inte ska missa tåget från Waverley Station.

The Balmoral öppnade 1902 och hette då North British Hotel och hade till och med en egen hiss ner till järnvägsstationen. Adressen är 1 Prince Street. Man har 188 rum och sviter som håller den allra högsta standard, oklanderlig service och ett flertal restauranger av olika dignitet – från Michelinenstjärniga Number One till den nyligen renoverade, mer informella Balmoral Bar, där man förstås måste beställa deras sandwich ”Scottish Salmon” med ”shetland salmon, cucumber and crème fraiche on malted brown bread”. Och medan man avnjuter den kan man ögna igenom deras whiskylista som bland mycket annat lockar med en ”Tullibardine, vintage 1966”.

I juniorsvitens badrum möter man en ung version (på foto från 1961 tillsammans med uppochnervänd Ursula Andress) av den som ger staden ytterligare en association till siffran sju (om man är lite vidsynt) – den ursprunglige Agent 007, i alla fall i bioform: Sean Connery. Född och uppvuxen i Edinburgh hann han med att vara långtradarchaffis som fadern, sjöman, likkistspolerare (?!) och kroki-modell på Edinburgh College of Art innan han hamnade i kulisserna på King’s Theatre och kände sig hemma i teatermiljön. Resten vet vi –och att han dessutom är en näst intill fanatisk Skottlandssupporter och medlem i Scottish Nationalist Party kanske kan leda till att det blir dags för ytterligare ett monument på någon av de sju kullarna: The 007 Monument.