Vår medarbetare torde knappast behöva någon presentation. Skribent, författare, livsnjutare, föredragshållare och TV-man. Här berättar han om sina erfarenheter om att smaksätta ost, sitt besök till Cheddar och om när han blev förbannad.

– Ursäkta, åt vilket håll ligger Cheddar?
– Åt ost!
Exakt det svaret vill man ha på Cheddarfrågan.
– Åt ost!
Livet blir ju så mycket roligare med naturliga ordvitsar. Dessvärre är det dock sällan åt ost man ska om ska till Cheddar, förutsatt att man inte färdas i segelbåt, åker man landvägen från London ska man exempelvis hyggligt rakt västerut i några biltimmar.
Det kan för övrigt bli fler än några biltimmar.

Man passerar nämligen Stonehenge, stenbumlingarna i bautaformat, ingen begriper hur de kommit dit och ingen begriper heller varför de är där. Är det en klocka? Är det en gravplats? En forntida porrbild? En landningsplats för utomjordingar? Alla är existerande teorier, ingen vet, obegripligt är det, och blir man ståendes där för att försöka lista ut sammanhangen och räta ut frågetecken försvinner gärna tiden och resan till Cheddar blir några timmar längre.

Dessutom passerar man fabriken som gör Mulberrys skinnprylar, de har en ovanligt bra Outlet nästgårds, en portfölj för en halv månadslön här hemma kostar ungefär en dagsförtjänst där. Alltså ryker en timme till.

Cheddar är ingen kanonstad, det bör omedelbart poängteras.
Cheddar är ingen stad att bo i, folk har visserligen bott i trakten i nära 10 000 år, men engelsmän äter ju njurpaj också. Cheddar är en stad att besöka för ostens skull och sen åker man därifrån.

Första gången jag var i Cheddar blev jag först förvånad, sen förbannad. Jag var där för att lära mig göra ost. Jag gör visserligen ost sen 4–5 år, jag gör det ihop med Wernerssons ost i Ulricehamn, närmare bestämt smaksätter jag deras ostar med olika spritsorter, men dittills hade jag bara gjort ost där man med spruta ympar in spriten i redan färdig ost. Typ prästost och blå alp. Med cheddar är det annorlunda, med cheddar häller man spriten i ostmassan och först därefter processas osten till form och storlek. Därefter lagring.

I ostvärlden finns passion och kunskap och kärlek och praktiskt taget alltid en vilja att uppnå allra bästa resultat, så var det i Cheddar också. Men bara med själva osten, när det kom till spriten föll allt pladask och det var det som förvånade. Varför lägga ner sin själ för att göra bästa tänkbara ostmassa, för att sen solka ner det hela genom att smaksätta med billigast tänkbara bulkblend av tysk gränstrafikskvalitet?

– Varför väljer ni inte bättre whisky, frågade jag.
– Äh, det är skit samma, ingen märker nån skillnad, ingen bryr sig, svarade de.
Det var då jag blev förbannad.
Man har gjort ost i trakten så länge historiker har beskrivit den, i minst tusen år, man har gjort ost åt romare och saxare, åt kungar och narrar, man har gjort ost till generation efter generation, orten Cheddar har alltid varit sin ost, den heter till och med sin ost, och lik förbannat kan man inte hälla i vettig whisky i den.
Det dög inte, DÖG ICKE!!

Personalen på fabriken fick omedelbart en lista på 7–8 av de maltwhiskies jag genom åren upptäckt bäst går att kombinera med annat, jag beställde prover med samtliga sorter: tre olika spritmängder per ostkilo, tre olika fetthalter på osten, tre olika lagringstider.

Det tog ett par år.
Då och då kom sändningar från Cheddar och till slut hade vi hittat balansen mellan mängden sprit, fett och lagring.
Jag glad som en lärka, men på fabriken fick man huvudbry. Oooops, det blev visst skillnad, och inte bara skillnad, det blev en alldeles enorm skillnad. Såklart! En ost med Ardbeg smakar naturligtvis inte alls som en ost med Macallan, och en ost med utsökt maltwhisky smakar naturligtvis inte alls som en ost med sämsta bulkblenden.
Så hur ska ostfabriken i lilla Cheddar tre biltimmar väst om London göra nu? Det är skillnad i smak, men det är också skillnad på prislapp. Ännu vet ingen utomstående hur fabriken i framtiden kommer att göra med sina egna ostar, men jag vet hur de gör med mina.
Jag är förbjuden att berätta exakt från vilka destillerier whiskyn i mina ostar kommer ifrån, men ni känner igen dem, de finns alla på topplistor, de vinner priser, de håller vad de lovar.

Jag gör en Speyside-ost, en Highland, en Islay och enligt svensk lag får man på ostetiketter inte rekommendera alkoholdrycker till ostar, men här går det för sig. Och låt mig säga såhär: ta en klunk rökig whisky till Islayosten, en klunk sherryfatlagrad till Speysideosten och nåt från Orkney till Highlandosten – och himmelriket är nära.
Skål!