I den lilla byn Oldmeldrum ligger det charmiga destilleriet Glengarioch. Här hade jag möjligheten att spendera några dagar i november efter att jag tilldelats Allt om Whiskys resestipendium. Det här är min berättelse om mitt spännande uppdrag i Skottland.

Allt började en dag när jag läste Allt om Whisky för ett år sedan. Vem tror egentligen att man ska vinna på lotto, hästar, kort eller för den delen andra slags tävlingar? Det händer att man är med på utlottningar eller köper en triss men vanligtvis händer absolut ingenting, eller hur? Denna gång tänkte jag precis samma sak. Det lät bara för bra för att kännas möjligt att vinna, men jag skickade in min motivering till varför just jag skulle få tillfälle att resa. När jag sedan blev kontaktad så trodde jag inte mina öron att just jag hade blivit utvald.

Jag har nu kommit till Skottland. Tankarna snurrar runt när vi åker från Aberdeen mot Oldmeldrum. Jag är lite spänd och exalterad när vi svänger in mot hotellet Meldrum House som ser ut som ett litet minislott.

Första morgonen äter jag en klassisk Full Scottish Breakfast innan jag blir skjutsad till destilleriet Glengarioch. Redan innan resan hade jag på webben »promenerat« på gatorna och visst kände jag igen mig.

Vi börjar med en dram och möter Kenny Grant, även kallad »Digger«, som ska ta oss på en exklusiv rundtur. Digger är Destillery Manager, men har jobbat med det mesta på destilleriet och har en otrolig kunskap som han delger oss på rundvandringen. Smeknamnet fick han »ärva« av sin far som en gång varit med om att gräva de då nya ledningarna från den också då nyfunna vattenreservoaren.

Allt om Whiskys chefredaktör Emma, Petter Berglund från Philipson Söderberg och stipendiaten Hans Edenwall spisar tillsammans med Morrison Bowmores Nick Ravenhall en japansk middag under resans sista kväll – nog så passande med tanke på att Glengarioch numera är ett av många japanskägda destillerier.

Han pratar på och trots att man sagt till oss att det kan vara svårt att förstå honom så går det bra. Dessutom var det lite kul för en del av orden han använde var besläktade med vår skandinaviska ordlista. Stora delar av destilleriet är inte längre i bruk. Nästan lite spöklikt när vi promenerar runt i de övergivna stenhusen. Lite ledsamt med de nu tomma lokalerna som tidigare använts för stöpning, groning och torkning. Idag mältar man inte sitt eget korn utan det köps in utifrån. Det är ekonomiskt omöjligt att bibehålla den delen av destilleriet även om tanken gång på gång har kommit upp, berättar han.

En genomgång vid The Spirit Safe visade att den mänskliga faktorn med erfarenhet och kunskap fortfarande är viktig, trots datorer och annan elektronisk utrustning. Gränsdragningen när hjärtat, the middlecut, av kornspriten ska samlas upp och foreshots och feints gå tillbaka till low wines-pannan kan skötas med datorhjälp, som man har strax intill, men destilleriarbetarna litar inte riktigt på den hjälpen.

Äntligen slår vi upp den stora porten till lagerhuset. Där står 12 fat uppradade. Mitt uppdrag är att utifrån fatproverna bestämma vilket fat som 2011 ska lanseras i Sverige. Ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag såklart! »Digger« slår upp de första korkarna ur faten, glasen är uppradade och jag får testa fat som är utsedda enbart för detta tillfälle. Få förunnat och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

De sex första är Glen Garioch secondfill bourbonfat ifrån 1997. Jag upplever alla som goda men det tredje fatet är fylligare, oljigare med längre smak än de två föregående. Dominerande doft och smak är frukt som päron vilket är typiskt för Glengarioch. Fjärde och femte fatet jag provar är nästan lika bra som det tredje, men det sjätte var riktigt gott! Det mjukaste och fylligaste. Av de första sex jag provar är det sjätte med nummer 140 klart bäst.

» ›Glen Garioch Travel Scholarship‹ överträffade faktiskt alla mina förväntningar! Ett stort tack till er alla som gjorde denna resa och upplevelse möjlig!«

De följande sex faten är Glen Garioch bourbon frech first fill från 1998. Ska skillnaden från ett år till ett annat betyda något för doft och smak? Spelar verkligen firstfill eller secondfill någon roll? Redan första fatet ger mig svaret. Vilken whisky! Fyllig, mjuk, päron, lite smörkola, harmonisk. Det andra fatet var om möjligt än bättre. Trean nästan lika god, fyran och femman lite tystare. Sexan, där satt den!

Firstfill jämfört med secondfill gör stor skillnad, alla firstfill-sorterna smakade bättre och mer än secondfill, åldersskillnaden till trots. Min röst för Sverige-lanseringen faller alltså på fat 656, det sjätte fatet av firstfill 1998. Det här är helt klart en vinnare. Vad nyfiken jag blir att få testa den när den buteljerad dyker upp här i Sverige så småningom.

»Digger« och Hans slappnar av efter väl utfört uppdrag.

Nästa dag åt vi lunch i »The Both«, taxeringsmannens lilla bostad från förr. Där lagade Graham Harvey en whisky-måltid åt oss. Han har vunnit pris för världens bästa kokbok om just whisky och mat. Vi bjöds på fasanbröst, Porchini-risotto och päronskum. Till detta drack vi Founder’s Reserve. Nästa rätt var Filet Mignon med pressad potatis kryddad med vitlök och en sås på äpplen, päron och whisky. Vi drack Glen Garioch 1991 till detta. Efterrätten var päron- och vaniljkrämsbrulé och där passade den utvalde Glen Garioch 12 år alldeles perfekt. Avslutningsvis blev det kaffe, chokladtryfflar och Glen Garioch 1978.

»Glen Garioch Travel Scholarship« överträffade alla mina förväntningar! Ett stort tack till er alla som gjorde denna resa och upplevelse möjlig!

Du kan också ansöka om Allt om Whiskys resestipendium! Mejla din motivering till stipendium@alltomwhisky.se idag!