Föreställ er följande: Ni går in i en klassisk bierstube i södra Tyskland, tar sats mot bardisken och beställer på renaste tyska… en öl. Tystnad! Omtagning. Ordning i ledet, herregud, en öl är ju inte en öl i Tyskland. Det är en livsstil.

Nej, tyskt öl är inte synonymt med Oktober-festen i München. Även om det är denna bild de flesta har av ölnationen Tyskland. Öl är variation, komplexitet, regionalt förankrad. Och naturligtvis en livsstil.

Samtidigt är det för allvarligt för att överlåtas åt jättebryggerier som pumpar ut internationell lager. Kvalitetsanspråk visade man med skärpa prov på redan i början av 1500-talet då den berömda reinheitsgebot skrevs under i Bayern, alltså renhetslagen på svenska.

Bort med ful-ölen

Bakgrunden i sig är historia: Kurfursten av Bayern hade på det tidiga 1500-talet råkat i ekonomiska trångmål på grund av allehanda fälttåg han beordrat. Han stod nu på ruinens brant. Samtidigt visste han att ölindustrin var av stor betydelse för finanserna och det gällde att klä sig med silkeshandskar för att inte uppröra bryggarna med högre skatter. Då kom han på den geniala idén att istället förbättra ryktet för det bayerska ölet. Renhetslagen var född.

Bryggarna köpte idén med hull och hår eftersom de helt enkelt ville värna sin produktion av kvalitets-brygder och mota ful-ölen från den expanderande marknaden.

I Sverige talar vi om de fyra råvarorna som därmed reglerades, vatten, humle, malt och jäst. Men den sistnämnda ska bort, för jästen hade man ing

en

riktig koll på. All öl vid denna tid var överjäst, underjästen experimenterades fram först på 1800-talates senare av hälft, detta i Danmark av en Emil Christian Hansen på Carlsberg.

Men visst, även jästen inbegreps så småningom i regleringen och den gäller än idag.

Detta med historisk reglering är kanske av underordnad betydelse, traditioner är ju egentligen till för att brytas, för det som är spännande med tyskt öl är ju inte en gammal öllag, utan snarare den variation av brygder som förekommer, ofta med lokal förankring. Än idag.

En rökt öl nära himmelriket

Kölsch, överjäst från Köln, Berliner Weisse, ett veteöl från Berlin, Dortmunder från Dortmund och Münchener från München är bara några varianter. Idag är det inte lika strikt att man brygger lokalt i de omkring 1 250 bryggerier som finns runt om i landet, men på en genomresa blir man ändå överraskad över att det är en sådan lokal prägel över ölintaget. Men det är klart, det har ju med den lokala gastronomin att göra och alla som suttit på en bierstube i Bamberg, tagit ett glas rauchbier, rökt öl, från det lokala och kanske ett av världens mest säregna bryggerier Aecht Schlenkerla, och till detta inmundigat en knödel, vet att himmelriket är nära. Och så är det gärna i Tyskland, även om man inte gör sig märkvärdig över det är det synnerligen viktigt att öl och mat harmonierar.

Oktober-festen: succé år efter år

Omkring hälften av bryggerierna i Tyskland ligger i ölmeckat Bayern, men det är inte München som är värst, utan Dortmund står faktiskt för lejonparten av produktionen. München är mer känt för sin ölfest som går av stapeln mellan slutet på september och en bit in i oktober. Kanske är det inte heller så konstigt att denna hejdlösa ölorgie får sådan uppmärksamhet. Inom loppet att två veckor hinner över 6 miljoner besökare konsumera drygt 5 miljoner öl, en halvmiljon fläsk-korvar och spendera mot-svarande ofattbara 2 miljarder kronor på öl, mat och andra förlustelser. Snacka om succé, år efter år. Men så är också oktober-festen i München ett av världens största enskilda event.

Hur länge denna sedvänja funnits är svårt att säga, men en inte alltför långsökt gissning är så länge ölet funnits, närmare 7 000 år. År 1810 institutionaliserades emellertid vad som kom att bli känt under namnet Oktoberfest, trots att större delen av festen pågår under september. Kronprins Ludwig gifte sig detta år med Prinsessan Theresa av Sachsen-Hildburghausen och det dracks naturligtvis öl i mängder. Gemensamt beslut togs om att det året efter skulle firas med samma glöd och minst lika mycket öl skulle konsumeras. Idag, nästan 200 år senare, är oktoberfesten i allra högsta grad en institution.

Alla kanske inte är överlyckliga att detta är bilden vi har av öllandet Tyskland, men uppmärksamhet får partyt, år efter år och varje oktoberfest går mot nya rekord.

Samtidigt får vi då inte glömma bort den mängd olika, inte sällan unika tyska ölsorter som tillverkas och förtärs under betydligt lugnare former. Omkring 70 öltyper produceras, en del är av säsongsbetonad art. Men det säger en hel del om att landet är långt ifrån den stor stark-sjuka Sverige så länge präglats av. Och här har vi något mycket stort att lära av vårt sydliga grannland.

Tyska ölsorter i urval

Altbier – överjäst öl med bra beska som tillverkas kring staden Düsseldorf.

Berliner Weisse – veteöl från den tyska huvudstaden med mycket syrlig karaktär. Blandas enligt traditionen med röd- eller grönfärgad sirap.

Biobier – eller ökobier är ett samlingsnamn för öl bryggt på ekologiska råvaror. Kommer stort i Tyskland och interna-tionellt.

Dortmunder – underjäst öl från trakterna kring Dortmund, kallas ibland för export.

Maibock – säsongsbetonat (maj månad) underjäst öl av ljus färg från Bayern.

Kölsch – överjäst öl med ljus färg från Köln, påminner en hel del om altbier.

Oktoberfestbier – kallas också märzen, är ett överjäst, ganska fylligt öl på mellan 5 och 6,2 volymprocent. Endast producenter kring staden München får delta med sitt öl på Oktoberfesten. Ölet bryggs i mars, därav synonymen märzen.

Rauchbier – rökt öl, där man får karaktären genom att malten rostas av rök från öppen eld. Aecht Schlenkerla i Bamberg i Bayern är ett klassiskt bryggeri.

Schwarzbier – underjäst öl med mycket rostad maltkaraktär och kommer ursprungligen från sydöstra Tyskland. Idag tyvärr allt ovanligare.

Weissbier – veteöl från Sydtyskland, gärna Bayern, med rejäl fyllighet, läcker skumkrona och bra med beska och friskhet i fin harmoni.