På 1980-talet hände något i vinvärlden. Vi upptäckte att man kunde göra vin utanför Frankrike. Plötsligt fick vi storsäljare från Australien, Chile, Sydafrika och andra länder.  I dag är det bara de mest inkrökta vindrickarna som tycker att världen slutar i Bordeaux. Samma sak håller nu på att hända i whiskyvärlden.

Det finns ortodoxa whiskydrickare vars värld slutar i Skottland, och i de allra mest trångbodda fallen, på Islays sydkust. En sådan fundamentalistisk inställning är lika korkad som en vinflaska. Whisky är egentligen en ganska okomplicerad produkt: korn, vatten och jäst, that’s it. Korn, vatten och jäst finns egentligen överallt utom möjligen i Sahara och på månen. Hantverket som omvandlar dessa ingredienser till whisky är inte heller särskilt avancerat. Det är inte konstigt att det i vågen av whiskyintresse som sköljer över världen börjat puttra kopparpannor i väldigt många länder.

Från Skottland och västerut

Whiskyns vagga stod på de brittiska öarna med Irland som födelseplats och Skottland som uppväxtort. Härifrån tog emigranter med sig recept och kokkonst när de seglade västerut. I den nya världen var det svårt att odla korn, men majs och råg gick betydligt bättre, och snart föddes bourbon och rye. Till Japan kom whiskyn på 1920-talet – lite beroende på vilken historieskrivning man ansluter sig till. Japanerna kopierade den skotska whiskyindustrin och det skotska sättet att tillverka whisky in i minsta buckla på pannorna. Under kolonialtiden spreds whiskytillverkning, eller i varje fall industriell sprittillverkning, vidare över det brittiska samväldet, till Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Indien med flera länder. På många håll grundades destillerifabriker som alltjämt är aktiva och har vuxit till mycket stora företag.  Det kan i detta sammanhang nämnas att det inte är Johnnie Walker eller någon av de skotska blandningarna som är världens mest säljande whisky, utan indiska Bagpiper, medan en annan indier, McDowell’s No 1, är det whiskymärke som vuxit mest de senaste åren. I länder som Pakistan, Thailand och Turkiet finns det mycket stora destilleribolag. Det ska dock sägas att den whisky som produceras i dessa anläggningar sällan eller aldrig har något gemensamt med det vi känner som whisky. Det skotska regelverket skulle i bästa fall klassificera den som sädessprit eller kanske mer troligt, i de flesta fall, som flygbränsle. Vällagrad singelmalt whisky är något helt annat.

Whisky världen över

De senaste årtiondet har det i kölvattnet av det växande whiskyintresset startats destillerier i en helt annan typ av länder. I stor utsträckning är dessa små mikrodestillerier och drivs av glada entusiaster som hellre agerar än frågar om man borde. Hur många av dessa destillerier som långsiktigt har potential att etablera sig i whiskyvärlden är svårt att veta. Det tycks bubbla av destilleriprojekt lite varstans som försvinner lika fort som man hör talas om dem. Glädjande nog är Sverige ett av de allra bästa exemplen på nya och lyckade etableringar. Mackmyra är kanske det mest framgångsrika av dessa entusiastprojekt och frågan är om destilleriet har någon global motsvarighet. Inte ens etablerade destillerier torde kunna jämföra sig med den skicklighet som Mackmyra byggt upp sitt företag och sitt varumärke. Mackmyras framgång har lockat fram bortemot ett tiotal andra mer eller mindre långt gångna destillerprojekt i Sverige, trots att regelverket kring alkoholtillverkning i vårt land torde vara en centralbyråkrats allra våtaste dröm.

Även i Danmark pågår whiskytillverkning på en rad platser. I Schweiz produceras whisky på ett tiotal orter, i Österrike finns en handfull destillerier, liksom i Tyskland. Söker man sig vidare ut i världen hittar man whiskytillverkning på de mest förvånande platser. Vad sägs till exempel om Capurro och Rosario i Urguay, Yuan Shan i Tawian, eller de spännande whiskyöarna Korsika och Tasmanien? I dag finns hela sex destillerier på Tasmanien. Den tasmanska whiskyn har på allvar börjat uppträda på världsscenen och förra året plockade Lark Distillery och Tasmania Distillery hem prestigefyllda utmärkelser i flera av världens största sprittävlingar.

Inga genvägar till god whisky

Ska sanningen fram, och det ska den ju för det mesta, så har dock mycket få av världsdestillerierna kunnat ta matchen med skottarna. Femhundra års erfarenhet och generationer av hantverksskicklighet hämtar man inte in utan vidare. Det lysande undantaget är den japanska whiskyn som numera är minst lika bra som den skotska, och i många fall till och med bättre. Till skillnad från Mackmyra, tyska Slyrs, finska Teerenpeli, eller vilket man vill av de många ambitiösa destillerprojekt som startats de senare åren, så har japansk whisky haft tid på sig. Hur gärna man än vill kan man inte forcera fram whisky. Det hjälper inte med små fat, fantasifulla smaksättningar med allsköns finishar, lagring i hög temperatur, eller på färsk ek eller vad än fantasin hittar på för att påskynda processen. Det tar tid att göra bra whisky och bra whisky måste få ta tid.  Många av de nya destillerierna kommer i framtiden att kunna leverera en whisky som är lika bra som den skotska eller japanska. Men ännu är vi inte där och det är orättvist att jämföra entusiasternas whisky med något annat än sig själv. När Mackmyra släpper sitt första 20-åriga sherryfat, eller när Michael Braunstein nere i Köge på sin ålders höst kan gå och provdofta sina 30-åriga fat och fundera på om han ska ta dem nu eller vänta ytterligare några år, då kommer det att bli tufft att sälja Glenfiddich.
Det finns ingenting som säger att man inte kan tillverka whisky i nya länder. Det kommer framtiden att visa oss. Ännu har många destillerier lång väg att gå och många kommer att tystna under resan, men för de som klarar det synnerligen svåra ekonomiska vågspelet och för de som överlever myndigheternas tacklingar och förståsigpåarnas kritiska granskningar väntar en riktigt bra dram vid vägens slut.  ?