Att whisky skulle vara djävulens dryck kan man nog tacka Bowmore för. Stadens karaktäristiska kyrka som tronar högst upp över Islays huvudstad byggdes enligt legenden rund så djävulen inte skulle ha något hörn att gömma sig bakom. Samma legend säger att djävulen blev bortjagad från kyrkan till en plats där han trivdes mycket bättre: destilleriet längst ner på samma gata.

Bowmore tillhör de äldsta destillerierna i Skottland (definitivt det äldsta på Islay) med sitt födelseår runt 1779. En mångsysslare vid namn David Simson hade insett fördelarna med att inte behöva betala maltskatt på Islay, resultatet av en miss i planeringen från skatteverkets sida.

Simson lade grunden till destilleriet och drev det under några år innan hans familj sålde alltihop till William och James Mutter 1837. Dessa herrar höjde blickarna och såg större möjligheter till export och handel än de tidigare ägarna, och det var under familjen Mutters vingar som Bowmore började ta fart internationellt.

Destilleriet bytte ägare ett par gånger till innan det 1963 köptes av Stanley P. Morrison Ltd. Nu började det satsas ordentligt på Bowmore. I ett första skede totalrenoverades destilleriet, och antalet pannor utökades till fyra stycken, för att kunna möta den allt större efterfrågan från såväl Storbritannien som utlandet.

De nya ägarna visade sig också vara sanna visionärer (eller marknadsföringsgenier, beroende på hur man ser det), de insåg nämligen värdet av att öppna destilleriet för besökare. Det här var på 1960-talet, långt innan whiskyboomen vi ser idag och ett par decennier från det snudd på självklara att ett destilleri ska ha ett besökscentrum.

Succén dröjde inte länge, och snart var ett besök i staden Bowmore inte komplett utan en visit till destilleriet. Det visionära anslaget höll i sig när man lät bygga om ett gammalt lager till kommunalt badhus och i god klimatvärnande anda lät uppvärmningen skötas av överskottsvärmen från destilleringen. Japanska Suntory köpte sedermera in sig i Morrison Bowmore innan de tog över företaget helt 1994.

Liten rökighet för en Islay

Whiskyn som kokas nere i bukten vid Loch Indaal är inte lika rökig som grannarna (nåja, det är en någorlunda liten ö) Ardbeg och Laphroaig eldar fram. Medan deras malt har en fenolhalt på runt 40–50 ppm ligger Bowmore på runt hälften (cirka 20–25 ppm), vilket gör att den, åtminstone vad rökigheten anbelangar, har närmare släktskap med till exempel Talisker och Springbank än sina Islaybröder.

Vid ett besök på destilleriet i hamnen slås man av att – även här i likhet med Springbank – Bowmore är ett av få destillerier som fortfarande mältar sitt korn själva. De tre golv som finns på plats står för ungefär 35% av det mältade korn man behöver, resten tas från Port Ellen Maltings. På destilleriet finns också sex stora jäskar i trä.

Under en våg av renoveringsiver bytte man ut de gamla jäskaren mot rostfria stål-varianter, men kom fram till att det inte blev lika bra resultat. Då ersatte man dem helt sonika med träkar enligt den gamla modellen.

Allt vatten som går åt i produktionen, såväl till mältning, mäskning, destillering och kylning tas från floden Laggan, som är den största på Islay och levererar ett torvigt vatten. Bowmore har en egen 14 km lång förgrening som dikats ur och leder fram till destilleriet. Legenden (jodå, det finns gott om sådana på Islay) säger att det var en skräddare som ritade färdvägen och inspirerades av vattendroppar som rann längs en vaxad tråd.

Det vatten som kanske mest spelar in i Bowmores tillkomst är dock, om man ska tro en legend (och vid det här laget vet ni att man ska tro på Islay-legender), havsvattnet som slår in över Warehouse 1, byggd rakt ner mot Loch Indaal. Härifrån sägs Bowmore få sitt marina anslag, och de klassiska Islay-tonerna i whiskyn sägs ha havet att tacka för sältan, tången och tjärigheten (även om det finns andra Islay-malter där dessa drag är mer påtagliga).

Tonvikten på single malt

Bowmore var också tidigt ute med att profilera sin whisky som en single-malt snarare än leverans av stora mängder till blendindustrin. Whiskyn finns i och för sig representerad i blends som Rob Roy, Islay Legend och Black Bottle men det är som single-malt Bowmore är mest känd. En av anledningarna att det förhåller sig så är att man tidigt marknadsförde ett större antal årgångar och tappningar än andra destillerier.

Morrison Bowmore insåg vikten av att ha en bred produktlinje och lanserade även sina tappningar med namn förutom årgångarna. Den tappning som närmast kan betraktas som en »standard-Bowmore« heter passande nog Legend, och består av cirka 70% whisky som mognat i ex- bourbonfat, och 30% i refill-sherryfat. Surf, Enigma och Mariner var tidigare allmänt tillgängliga men utan åldersbenämning. Numera finns de bara i tax-freesortimentet och har fått åldern utskriven i vissa fall.

Under 2006 gjorde man en total översyn av linjen och kuperade kortleken rejält. Ny formgivning på flaskorna och ett mindre antal buteljeringar i standard-sortimentet blev en tydlig markering mot att man inte ger sig in i lågpriskriget.

För oss svenskar med Systembolaget som enda affär kan det måhända te sig märkligt, men i till exempel Storbritannien där det råder strid på kniven om hyllplats i de livsviktiga stormarknaderna, har många tidigare starka varumärken varit tvungna att närmast devalvera sig för att överhuvudtaget komma in i butikerna.

Parfym och rara droppar

Under slutet av 1990-talet och runt millennieskiftet var Bowmore också ett av de första destillerier att drabbas av den nya kraft internet innebar. Plötsligt dök det upp inlägg på forum och bbs:er där vissa maltfans började klaga på bismaker av parfym (som därtill specifierades på ett allt annat än smickrande vis). Morrison-Bowmore slog tillbaka mot ryktena med bestämdhet, och det gick så långt att man i ett tidigt skede hotade med rättsliga åtgärder. Dock gick det aldrig så långt.

Bland skribenterna gick diskussionerna högljutt och åsikterna isär om det verkligen fanns någon sådan bismak, men debatten ebbade ut då nya tappningar kom där man bestämt kunde avfärda misstanken om någon parfymton.

Oavsett diskussioner som dessa har inriktningen på single malts också inneburit att Bowmore alltid värderats oerhört högt på samlarmarknaden. Många är historierna om olika flaskor som sålts för hisnande summor på auktioner världen över. Så pass stor är Bowmores ryktbarhet att man i Kanada fick inbrott i en spritbutik i Edmonton. Inget stals förutom en flaska Bowmore 40 yo – en av totalt 294 buteljerade, värderad till 8 000 usd.

Tjuvarna hade uppenbarligen ett visst hum om vad de stal, då de inte försökte sälja flaskan vidare – istället hörde de av sig till butiken och erbjöd sig att återlämna whiskyn mot en lösensumma om 2500 usd! Historien förtäljer dock inte om affären återköpte sin Bowmore… 2004 köpte dock destilleriet närmare 200 flaskor från den privata samlaren Hans Sommer i ett led att få bra överblick över utgångna och svåråtkomliga gamla buteljeringar de inte redan hade i sin ägo.

Bowmore black & white

Mest mytomspunnen av alla Bowmore-utgåvor och definitivt aspirant på titeln »dyraste nya orginalbuteljering« är dock Black Bowmore. Första gången den såg dagens ljus var 1993 och kostade runt 100 pund. Den senaste tappningen av den sherrylagrade flaskan buteljerad 1964 släpptes i höstas och du får spendera 25 000 kronor på systembolaget om du vill ha en flaska. Samtidigt lanserades även en bourbonfatslagrad tappning från samma årgång, kallad White Bowmore och den tingar ett par tusen därtill.

Om det är djävulen som även håller i prissättningen, nu när han inte kan gömma sig i Bowmores kyrka, låter vi vara osagt, men helt säkert håller han nog med skotske författaren Iain Banks: »If you can’t find a Bowmore to fall in love with, you may have to consider very seriously the possibility that you’re wasting your money drinking whisky at all.«

Länkar: Bowmore

Text: David Mortimer-Hawkins Foto: Bowmore