Vår nye medarbetare Steffo Törnquist torde väl knappast behöva någon närmare presentation, men vill ni stifta närmare bekantskap med honom så leta fram ert exemplar av Allt om Whisky nr 3 från år 2005.
Här funderar Steffo över det här med vår förkärlek för rökig whisky.

Det är möjligt att grunden för min kärlek till rökig whisky las redan i sexårsåldern.
Familjen Wahlbeck bodde i huset intill vårt på Storgatan i Linköping, de sparkade tillbaka fotbollen över häcken, vi avstod från att palla just deras äpplen. Vår relation var alltså speciell och när pappa på söndagarna tog mig och syrran på cykelturer brukade vi därför passera Wahlbecks Repslageri och lukta på repen.
Doften av tjärade rep var som doften av godis.
Fel, doften av tjära var långt bättre än godis.
I doften av tjära fanns också trygghet, lust, äventyr…

Jag tänker ibland att det är just detta som är förklaringen till att vi svenskar älskar rökig whisky mer än nästan alla andra på vårt jordklot. Många av oss får något pilskt i blicken när vi hör namn som Ardbeg, Caol Ila, Lagavulin, Laphroaig, Talisker, Bowmore… i andra länder föredrar de ofta med märklig envishet mjäkigare saker. Men Sverige har långa kuststräckor, vi har tusentals insjöar, vi har i hela vår historia varit ett sjönära folk, vi har haft båtar, vi har stuvat saker på båtar, vi har hissat segel, vi har förtöjt, vi har levt med tjära, vi har levt med doften av tjära.
Kanske har tjäran letat sig ända in i trivselgenen.

Kanske har vi därför fått våra smaklökar annorlunda kalibrerade än andra? Kanske är det inte bara jag som i doften av tjära finner dimensioner av trygghet, lust, äventyr…

Naturligtvis finns det många skäl varför rökig whisky vunnit fäste i oss svenskar. Vi är exempelvis hyggligt snabba på att snappa upp trender, såsom trenden med maltwhisky, och vi blir gärna vid uppsnappandet en smula fanatiska, en smula extrema, en smula nördiga, vi bildar klubbar, vi grottar ner oss, vi blir ambassadörer.

Ett annat skäl är säkert också att vi genom århundraden rökt våra råvaror för att hålla dem ätbara länge. Rökning är en av våra vanligaste konserveringsmetoder, vi rökte vårt fläsk, vi rökte vår strömming. Utan eld heller ingen rök, och vad elden står för i ett kallt land som vårt är inget mindre än livet självt.

Att rökigheten är så harmonisk i whisky finns förresten en kemisk förklaring till. Atomerna i whiskyn och rökigheten är nämligen exakt desamma, bara antalet skiljer. Det är lite fler kolatomer i rökigheten, närmare bestämt fyra fler per molekyl.

Den kemiska beteckningen för det vi kallar alkohol, alltså etanol, är C2H5OH.
Den kemiska beteckningen för det vi kallar rökighet, alltså fenol, eller karbolsyra, är C6H5OH.
Fyra fler kol, that’s all, i övrigt samma.

Men kemiargumentet är naturligtvis giltigt för hela klotet, för hela mänskligheten, så i det skiljer vi svenskar oss inte.
Men vi skiljer oss i förhållandet till tjäran och den rökta korven.
Nånstans däri ligger förklaringen.