Glenrothes Distillery hade minst sagt en explosiv början, under sina första 44 år drabbades det av inte mindre än tre omfattande brand-olyckor, men fick sedan under fyrtio år i lugn och ro destillera sin eftertraktade maltwhisky som snabbt blev en favorit inom blend-industrin, men som nu lever också ett eget liv efter destilleringsår och inte, som normalt, ålder…

En sak är klar: när det gäller skotsk whisky vimlar det av Grantar. Först och främst kanske man tänker på William Grant med sitt Glenfiddich, och hans son Charles med Glendronach, men sedan har vi John Grant med Glenfarclas, vi har kapten William Grant som, så att säga, gifte in sig i The Glenlivet Destillery och så bröderna John och James Grant med deras Glen Grant – och då har vi hamnat i den lilla byn Rothes i Speyside där det numera utefter storgatan (det finns just inte så många fler) gömmer sig inte mindre än fem destillerier bakom fasaderna.

När bröderna Grant kom dit runt 1840 var Rothes och omkringliggande bygd helt jordbruksdominerat ända sedan mitten av 1700-talet då earlen James Ogilvy gjorde stora insatser för att förbättra och utveckla jordbruket. Den lilla byn fanns då redan sedan länge, men Ogilvy ritade upp en ny sträckning och gatusystemet han anlade är i stort sett detsamma än idag.

Lite drygt trettio år efter bröderna Grants ankomst dök så ytterligare en Grant upp: den här gången återigen med förnamnet William, men det var alltså inte frågan om den William som senare skulle bygga Glenfiddich, nej det handlade om bankmannen William Grant som tillsammans med sin kollega Robert Dick, advokaten John Cruickshank och mjölnaren och destillatören  James Stuart 1875 bildade ett bolag som gavs namnet James Stuart & Company. Avsikten var i första hand att finansiera en expandering av Stuarts destilleri Elchies, som senare skulle byta namn och bli The Macallan Distillery.

Tyvärr var deras timing inte så värst bra, för en svår ekonomisk kris ledde till att City of Glasgow Bank gick i konkurs, vilket i sin tur ledde till att Caledonian Bank såg över sina förehavanden och ströp många av sina projekt, bland annat Stuart & Companysatsningen, där de varit huvudfinansiärer.

James Stuart & Co avvecklades och Stuart fortsatte driva Elchies och sin kvarn. Fast de andra gav sig inte i första taget. Cruickshank, Dick och Grant bildade istället William Grant & Co och lyckades till slut låna ihop tillräckligt med pengar för att starta ett destilleri de gav namnet Glen Rothes efter byn. Det invigdes i maj 1879 och skrevs snart som Glenrothes i ett ord.

Verksamheten gick dock inte särskilt bra och de drogs med ständiga ekonomiska problem. Lite bättre blev det 1884 när de (och en hel drös andra destillerier) enligt ett domstolsbeslut fick rätt att använda »Glenlivet« tillsammans med sitt namn, förutsatt att man använde ett bindestreck. Och faktum är att Glenlivet hade en så positiv klang att det gick allt bättre för Glenrothes-Glenlivet. I alla fall under några månader, för redan året därpå såg man sig tvungna att gå samman med Islay Distillery Company Ltd som ägde Bunnahabhain Distillery. Till följd av sammanslagningen uppstod The Highland Distilleries Company Ltd.

Fusionen, och en svängning på marknaden, ledde till att man vågade satsa på en utbyggnad. Man började bygga en andra kölna och hade för avsikt att installera två pannor till utöver de två befintliga. Men innan arbetet var klart drabbades destilleriet av en första eldsvåda, som dessvärre skulle följas av flera. Den första orsakade stora skador men redan året därpå startade man och fördubblade då sin produktion.

Bara fem år senare inträffade nästa olycka – en explosion startade en våldsam brand som återigen orsakade omfattande skador.

1922 kom så nästa katastrof, deras lagerhus nummer ett drabbades av en våldsam brand. En efter en exploderade ekfaten och sammanlagt 900?000 liter whisky vräkte sig ut i ån Burn of Rothes som rinner genom byn. Byborna var inte sena att gå man ur huse med alla hinkar och kärl de kom över för att hämta hem vattenutspädd whisky. På kvällen kunde fiskare hur enkelt som helst håva in mängder med berusade öringar.

» Deras lagerhus nummer ett drabbades av en våldsam brand. En efter en exploderade ekfaten och sammanlagt 900?000 liter whisky vräkte sig ut i ån Burn of Rothes som rinner genom byn.«

Glenrothes hämtade sig dock återigen, och många skotska whiskyblandare började upptäcka de stora kvaliteter deras whisky har. Mycket tack vare deras handelsagenter Robertson & Baxter i Glasgow blev de 1936 självaste basmalten i Londonfirman Berry Bros & Rudd revolutionerande blend Cutty Sark. Deras whisky användes allt oftare som »top dresser« och blev alltmer efterfrågad inom hela den expanderande blendbranschen. Den återfinns också som en viktig ingrediens i The Famouse Grouse.

1962 var det så dags igen. Ytterligare en eldsvåda orsakade skador, men ledde också till att man utökade till sex kittelpannor året därpå. 1980 blev de åtta och 1989 tillkom ytterligare två så att det sammanlagt finns tio stycken.

Alla tio värms med värmeelement (steam kettles) och har smala kokbollar på halsarna. De åtta pannor som tillkommit har genomgående gjorts för att vara så identiska med de två första som möjligt.

Maltspriten läggs i ekfat vid Glenrothes egen »filling store« där man för ovanlighetens skull inte hittar nåra använda bourbonfat utan största delen utgörs av första och andra svängens sherry butts och dito hogheads.

Nuvarande ägarna The Edrington Group har förutom ett skotskt tunnbinderi, också en egen bodega i Jereztrakten i Spanien som har kontrakt med ett lokalt tunnbinderi.

» Av de 5,6 miljoner liter som varje år produceras är det endast omkring två procent som buteljeras, medan resten fortfarande går till blendbolag.«

Under många år var det endast genom oberoende buteljerare som det gick att få tag på Glenrothes single malt, men 1987 initierade Christopher Berry Green vid Berry Bros & Rudd Ltd en lansering direkt från destilleriet, i form av en 12-åring och en 15-åring. Men ingen av dem gick märkligt nog särskilt bra, vilket fick Green att fundera och sedan 1994 tappas single malten Glenrothes efter destilleringsår och inte efter det vanliga standardiserade åldersbegreppet. Med tanke på att Berry Bros & Rudd i första hand är vinhandlare är idén och konceptet både förståeligt och intressant. Ett fåtal, väldigt omsorgsfullt utvalda fat från samma destillationsår blandas och lanseras under namnet The Glenrothes Vintage Malt.

Ronnie Cox vid Glenrothes har sagt: »Vi försöker inte hålla jämnhet och stadga som större delen av den skotska whiskyindustrin. Vi tar den bästa whiskyn från ett års destillering och väljer ut en ’personlighet’ som är tillräckligt djärv och distinkt. Den minsta buteljeringen vi gjort var från 25 fat. Tanken är  att var och en ska vara olika«.

1995 började man också göra Select Reserve som är en blend av olika ospecificerade årgångar, och vare sig de eller ålder anges på etiketten.

Glenrothes kommer i omisskänneliga flaskor, vars formgivning baserar sig på de provflaskor som är mycket vanliga i blandningslaboratorierna i Skottland. Till och med etiketterna ser ut att vara just lite slarvigt nedtecknade provanmärkningar med namnteckningar och datum vid »Checked« och »Approved«.

I oktober i år på Tax Free World Associations (TFWA) årliga mässa i Cannes lanserades The Glenrothes Robur Reserve i literflaskor som kommer att marknadsföras uteslutande hos Tax Free-detaljister världen över. Namnet har den fått för att den mognat i större andel Quercus Robur-fat än andra Glenrothes.

Av de 5,6 miljoner liter som varje år produceras är det endast omkring två procent som buteljeras, medan resten fortfarande går till blendbolag, en hel del till John Dewar och Chivas Brothers, men i första hand givetvis The Edrington Groups egen blendtillverkning i form av Cutty Sark och The Famous Grouse.

Sedan 1999 ägs Glenrothes av företaget »The 1887 Group« som i sin tur till 70 procent ägs av The Edrington Group, som från början hette Robertson & Baxter, vinhandlarna som ända sedan starten varit Glenrothes försäljningskanal. 1961 omstrukturerade de tre systrarna Robertson (Elspeth, Agnes och Ethel) den ärvda företagsgruppen och döpte den till Edrington, som var en egendom intill deras hem.

Resterande 30 procent av 1887-gruppen tillhör William Grant & Sons Ltd, det vill säga den där andre gamle Grant med William som förnamn, som till slut får (i alla fall postumt) stifta bekantskap med sin namne.

Foto: Glenrothes Distillery