Kommer man till Italien och ber att få en ospecificerad maltwhisky är det mycket troligt att det blir Glen Grant i glaset. Så har det varit ända sedan 1963, och lär så fortsätta att vara för sedan 2006 är tidigare så skotska Glen Grant i italiensk ägo. Men både destilleriet, whiskyn och rötterna förbli djupt rotade i Speyside.

Bara ett år efter det att bröderna Grant flyttat till staden Rothes och fått licens för att starta upp ett destilleri, så pläderade James Grant (ovan till höger) för tanken på att bygga en järnväg mellan Elgin och Lossiemouth. Det genomfördes en undersökning som kom fram till att det inte bara skulle vara genomförbart utan också relativt billigt med tanke på senare förväntad  lönsamhet – inte minst för det nystartade destilleriet förstås. Trots det lyckades man inte få ihop det nödvändiga kapitalet.

Tre år senare försökte James Grant än en gång övertyga Elgin and Lossiemouth Harbour Company om fördelarna, men återigen utan framgång. Fast efter mycket om och men så påbörjades den första sträckning 1851, och det var faktiskt James Grants fru Julia som fick ta det första spadtaget. Det dröjde dock ytterligare sju år innan järnvägsförbindelsen till Rothes blev klar, och då efter att projektet vid ett flertal tillfällen varit nära att helt skrinläggas. Frågan är väl hur länge det dröjt om inte de framgångsrika bröderna Grant gått in med ett lån på 4?500 pund, vilket omräknat till dagens penningvärde blir ungefär 280?000 pund, så det var med andra ord ingen tvekan om att Glen Grant Distillery hade blivit mycket framgångsrikt.

Den driftige James hade under tiden också hunnit bli staden Elgins provost, som är en gammal skotsk titel som hämtats från Frankrike (prévôt) och som ungefärligen kan jämföras med borgmästare. Som sådan såg han också till att elektriciteten kom till trakten, och 1860 blev Glen Grant det allra första destilleriet i högländerna med elljus. Han satt dessutom i spetsen för Morayshire Fire and Life Assurance Co och var inblandad i en mängd andra projekt och affärer.

Vare sig James eller John hade kunnat tänka sig den utvecklingen när de under 1830-talet var bolagsmän vid Aberlour Distillery och hade dessutom en hel del att göra med det lilla destilleriet Dandaleith mellan Elgin och Craigellachie, inte långt från Rothes. De rörde sig ofta i de gråzonerna mellan illegal och legal destillering, och med tanke på att James faktiskt hade haft en juristbyrå i Elgin så började det kanske att kännas lite skakigt. När bröderna fick nys om en alldeles utmärkt vattenkälla i närheten av Rothes började de fundera över hur det skulle vara att ha ett helt lagligt destilleri.

De bestämde sig när de väl testat vattnet i källan Tobardomhnaich, ett namn som möjligen kan betyda ”söndagskällan”, eller Caperdonich (den hemliga källan) som den senare kom att heta. De sökte licens och fick en sådan och började genast bygga sitt destilleri i norra änden av Rothes, i den arkitektoniska stil som senare kom att kallas ”Scottish Baronial” och som hämtade inspiration från gotiken och ofta använde tinnar och torn som utsmyckning. Vid det laget hade den lilla byn Rothes varit ett torparsamhälle som grundlagts 1766 av en viss James Ogilvy, som var både 6th Earl of Findlater och 3rd Earl of Seafield. Han hade enorma markägor och arbetade mycket för att förbättra och utveckla jordbruket och villkoren för torparna.

Själva byn hade dock redan då funnits ända sedan tidigt 1200-tal när en Peter de Pollok på uppdrag av självaste kung Vilhelm I (William The Lion) anlade ett slott intill vad som då var en viktig handelsväg. Slottet tillkom i ett försök att stävja den laglöshet som rådde i området. Som så ofta var fallet bosatte sig många i närheten runt om slottsbyggnaden och så småningom uppstod byn, vars namn enligt en del kommer från irländskans ”Rauis” som ska betyda ”rött vatten” medan andra hävdar att det kommer från gaeliskans ”Rathuish” – flodkrök.

Under 1600-talet övergavs slottet av de dåvarande markägarna, som kallade sig Earl of Rothes. De flyttade istället till Fife och senare sålde de sina ägor till släkten Seafield. Byborna brände ner hela slottsbygget eftersom de ansåg att det bara utnyttjades av laglösa och kriminella. När Ogilvys ideer om att anlägga ett mönstersamhälle blev aktuella hade byn redan vuxit en hel del, men Ogilvy ritade upp en ny sträckning och det gatusystem han anlade är faktiskt i stort sett detsamma som idag.

Rothes fortsatte att vara jordbruksdominerat ända fram till bröderna Grants entré. Ända från början blev deras maltwhisky känd för, förutom smaken, sin gyllene blekhet som blev (och förblir) något av ett signum. Populär blev den snabbt, redan några år efter grundandet stoltserade destilleriet med en årsproduktion på omkring 180?000 liter.

»När bröderna fick nys om en alldeles utmärkt vattenkälla i närheten av Rothes började de fundera över hur det skulle vara att ha ett helt lagligt destilleri. «

Så här skrev Samuel Lewis om byn Rothes i ”A Topographical Dictionary of Scotland” som utkom 1846: ”The inhabitants are chiefly mechanics and agricultural labourers, no business being carried on the in the parish in the form of manufacture, except for the production of rough blanketing. A few persons, also, are engaged during the season in the salmonfishery carried on in the Spey; and others in a large distillery recently erected, in which between 30?000 and 40?000 gallons of whisky are annually made.”

John Grant avled 1864 och när brodern James följde honom åtta år senare ärvdes Glen Grant Distillery av den senares son med samma namn: James. Han var då 25 år men redan en fullfjädrad viktoriansk excentriker. En tid som frivillig soldat i 1st Battalion of the Elgin Rifle Volunteers gav honom titeln major, och den avände han sedan ständigt med förtjusning. Hans största intressen var storviltsjakt och exotiska växter, som han fördjupade sig i under sina långa och många resor. En följd av resorna blev att han anlade en imposant engelsk park, eller Victorian Garden, i anslutning till destilleriet.

Det byggdes broar och anlades gångar som tog hänsyn till naturens urpsrungliga utformning. ”The Dram Hut” byggdes högt ovanför destilleriet precis där en litet vattenfall porlar i en ravin. The Dram Hut var precis vad namnet antyder – där i ett skåp stod whisky och några glas, och majoren brukade avsluta sin guidning där och bjuda gästerna på det bästa destilleriet kunde åstadkomma. Besökarskaran växte i takt med trädgården. Major James arbetade ständigt med att hålla den i ordning och plantera nytt. Till sin hjälp hade han under en period inte mindre än elva trädgårdsmästare.

Förutom den magnifika parken lät majoren också uppföra ett nog så överdådigt bostadshus som döptes till The Glen Grant House. Trots tiden han ägnade åt skötebarnet Glen Grant Garden och det nybyggda huset skötte han destilleriet och affärerna alldeles utmärkt. I slutet av artonhundratalet hade det vuxit avsevärt och var ett av de största i Speyside med sina fyra pannor. Fast konkurrens hade det fått, inte bara från ett nytt destilleri i byn Rothes utan tre: 1878 startade Glen Rothes, 1885 öppnade Glen Spey och 1897 var det dags för Speyburn. Då tyckte majoren att något borde göras och öppnade helt sonika ett andra destilleri tvärs över gatan. Han kallade det kort och gott för Glen Grant No 2.

Han lät anlägga ett rörledningssystem som ledde tillbaka till det ursprungliga destilleriet, och dit gick nydestillerad sprit från tvåan och blandades med dito från ettan och marknadsfördes så småningom som Glen Grant Whisky. Man antar att tillvägagångssättet sattes i system för att kringgå The Excise Law enligt vilken två destillerier inte får ha samma namn.

»Douglas Mackessack kallades The Gentleman Distiller och frågan är väl om han inte var den sista av dessa i whiskybranschen. «

Sedan dröjde det dock inte så länge innan Pattison-kraschen satte käppar i whiskybranschens hjul och majoren tvingades stänga nummer två. Det förblev liggande i malpåse ända fram till 1965 då det återigen kom igång men då under ett eget namn: Caperdonich. I februari 1898 gav sig Major James av på en resa till Sydafrika. Efter fru Julia Grants bortgång hade han gift om sig med barnflickan och hon följde med honom både på den långa båtresan till Cape Town men också på en nog så strapatsrik safariexpedition.

Den här gången blev det en helt annat sorts exotisk ”växt” som följde med dem hem – en föräldralös pojke från Kalangastammen. Paret Grant och de andra expeditionsmedlemmarna fann honom och hans bror halvt om halvt ihjälsvultna. En av safarimedlemmarna bestämde sig för att ta en av dem tillbaka till Bulawayo och anställa honom som betjänt. James och hans nya fru tog hand om den andre brodern. De kallade honom Biawa, vilket kan ha två tämligen olika betydelser. På Shonaspråket lär det betyda ”stulen”, men Grant menar att det är en sammandragning av ”by the way” – det var ju så de fann pojken.

Väl hemma sattes Biawa i byns skola men började samtidigt fungera som betjänt och allt-i-allo hemma i Glen Grant House. Alltid iklädd välpressad kostym.Major James Grant avled 1931 och stipulerade i sitt testamente att Biawa, under förutsättning att han  fortsatte sköta sig, skulle få bo kvar i huset och vara betjänt åt framtida arvvingar. Nu blev det inte riktigt så. När majorens dotterson Douglas Mackessack tog över destilleriet, eftersom ingen av de tre döttrarna var intresserade, bestämde han sig för att inte flytta in i Grant House.

Huset byggdes om till lägenheter som hyrdes ut till destilleriarbetare, men Biawa fick en egen tvårummare och han åt alltid gratis på värdshuset Seafield Arms ända fram till sin död 1971. Han lär dock aldrig ha varit förtjust i whisky utan föredrog ginandtonic. Major James Grants sonson Douglas Mackessack var inte lika road av trädgårdsskötsel som farfar och han hade fullt upp med att ta hand om och utveckla destilleriet. Han gjorde en del ansträngningar för att hålla alla växterna i trim, men efterhand började förstås ogräset ta över.

Ganska snart var anläggningen helt övervuxen och knappt skönjbar. Det dröjde fram till 1993 innan ett omfattande renoveringsarebete inleddes under ledning av Karen Ellington, som vunnit flera priser för trädgårdsrestaureringar, bland annat på Towie Barclay Castle, som hon äger tillsammans med sin man. Hon gav sig i kast med projektet med ambitionen att återställa hela härligheten till att bli vad det var på majorens tid. Hon tog hjälp av gamla kartor, minnesberättelser och fotografier. Tre år senare återinvigdes Glen Grant Gardens och Karen Ellington vann ytterligare priser för sina insatser.

Under andra världskriget var destilleriet stängt till följd av spannmålsransoneringen, men verksamheten kom snabbt igång igen efter krigsslutet. 1952 slogs bolaget J & J Grant (Glen Grant) Ltd under Mackessacks ledning samman med ett bolag som drev The Glenlivet Distillery. Under 1960-talets början hade de två stora internationella framgångar och man beslutade att återöppna Glen Grant No 2 men nu alltså under namnet Caperdonich. Det var också i denna veva som destilleriet lade ner mältandet och började köpa färdig malt.

1961 svängde den milanesiske hotellentreprenören Armando Giovinetti in på gården vid Glen Grant-destilleriet. Inspirerad och förtrollad av både smaken och historien kring maltwhisky hade han rest till Skottland enkom för att kunna få till stånd ett avtal med något whiskymärke om att distribuera det i Italien. Han hade inte blivit något vidare bemött på färden, men när han träffade Douglas Mackessack insåg han att han kommit rätt. De blev inte bara affärskompanjoner utan också mycket goda vänner.

Giovinetti återvände till Italien med femtio lådor whisky instuvade i hans lilla sportbil och började köra runt till olika hotell och restauranger. Efter bara två år sålde han omkring 8?000 lådor om året och allt sedan dess har Glen Grant varit den allra populäraste maltwhiskyn i landet. Under början av 1970-talet inträffade ytterligare en firmafusion, då gick The Glenlivet and Glen Grant Distilleries Ltd samman med Hill, Thomson and Company Ltd och Longmorn Distilleries Ltd. Transaktionen resulterade i The Glenlivet Distillers Ltd.

De nya företaget hade två utomstående aktieinnehavare med stora poster: bryggerikoncernen Courage Ltd och japanska Suntory Ltd. Det ledde i sin tur till ökad kapacitet och 1973 installerades ytterligare två pannor. Fem år senare tyckte Mackessack att 46 år i ledningen för destilleriet var alldeles tillräckligt. Han sålde Glen Grant Distillery till kanadensiska Seagrams, och efter det började största delen av Glen Grants whisky att användas i blenden Chivas Regal. För att klara det installerades sex nya pannor.

Under sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet var ju som bekant turbulensen inom whisky- och spritbranschen stor. Ägarskiftena duggade tätt, Glen Grant har bollats mellan Pernod-Ricard, Fortune Brands och Allied Domecq för att slutligen 2006 hamna hos italienska Campari, vilket ju med tanke på dess popularitet i landet bådar gott. Douglas Mackessack kallades The Gentleman Distiller och frågan är väl om han inte var den sista av dessa i whiskybranschen. Han avled 1987 och hade då hunnit bli 84 år gammal.

n annan fråga är vad han skulle tycka om den blend som sedan 2005  görs av Giovinetti Partners srl i Turin och Mackessack Co i Edinburgh. Den bär i alla fall hans namn: Mackessack Premium Scotch Whisky och är både destillerad, lagrad (minst åtta år) och buteljerad i hans hemtrakter.

Foto: Glen Grant, Mackessack-Giovinetti