Anders Fridén, sångare i hårdrockbandet In Flames med över två miljoner sålda skivor, har också sedan många år ett brinnande intresse för whisky. Här blickar han tillbaka på hundåren.

Ena dagen dricker man 70-årig Glenlivet och nästa BenRiach. Jag är sjukt privilegierad, jag inser det och är tacksam för varje stund. Tro mig.
Det har inte alltid varit så… Jag kommer ihåg när det bara fanns en hushållsost, lite smör o mjölk i kylen där i min första lägenhet på Hisingen.

Både gymnasiet och lumpen var avklarade så jag funderade på om/var jag skulle plugga vidare så lite arbete och inkomst var nödvändigt för att få det att gå runt. Få ett jobb var dock inte helt enkelt. Anställa mig som plötsligt skulle åka på turné med mitt lilla band gick inte riktigt hem hos de företag jag försökte hos. Så det blev lite korta ströjobb här och där. Det fanns en ständig press från arbetslöshetskassan att man skulle söka, söka, söka…

Så jag gick och pratade med en trött handledare. Han hade jobbat där alldeles för länge. Vi hittade ett jobb på en byggfirma som faktiskt skulle passa ganska bra. Kruxet var bara att jag skulle komma hem från turné en vecka efter det att praktiken skulle börja. Jag sa då till min handledare att »ger du mig bara numret så ringer jag och berättar läget, det är ju inte värre än att vi lägger till en vecka på slutet istället«.

Herr grå, kommer inte ihåg hans namn, tittade mig i ögonen, suckade och sade: »Min unge man, musik är inget man jobbar med, det är något man gör på fritiden».
Jag blev helt paff, jag ville ju verkligen försöka få ihop tiden så att jag kunde göra båda sakerna. Jag ville göra rätt för mig, inte gå hemma och slösa på skattemedel. Men nej då, tillbaka till bidragscirkeln och hushållsosten. Tur att jag inte deppade ihop totalt utan blev ännu mer taggad.

»Min unge man, musik är inget man jobbar med, det är något man gör på fritiden»

Vi hade just släppt »The Jester race», In flames andra fullängdare. Vi spelade in och mixade allt på 11 dagar. Under tiden levde vi på Gorby’s piroger. Köpte man dem i stor-pack kom man billigt undan.

Vår första turnébuss delade vi med ett band från Portugal, Heavenwood, samt diverse crew. Det var en ombyggd turistbuss, med halvbra standard. Man hade sparat de två första raderna med säten och resten var bunkar (sängar…). Det fanns ingen direkt plats att hänga utan man låg mest i sin bunk och väntade på nästa spelställe. Vårt gage var 250 D-mark (då cirka 1 000 kr) och skivbolaget kom i slutet på turnén och tog alla pengar vi dragit in på merchandise. Tror vi fick 10 kr i royalty per t-shirt.

En av spelningarna var i Lüttewitz, en liten »stad« i östra Tyskland, inte så långt från polska gränsen. Klubben var riktigt sliten och nergången. Omklädningsrummet var i matsalen/köket – här var det »modern« öppen planlösning. Bara det att fläktsystemet var sådär, vilket gjorde att fönsterna åkte upp på vid gavel mest hela tiden. Det var vinter så den lilla värmen som fanns (från spisen) försvann och byttes ut mot bitande kyla. Precis i anslutning till köket låg den allmäna pissoaren, en ur sten huggen ränna utan lutning. Det stank ammoniak och denna odör blandade sig sådär med dagens måltid – levergryta. Själva spelningen var också totalkatastrof. Relativt tomt, folk trängdes mest utefter väggarna. Knappt 100 i publiken (om ens det).

Det var vintern 1996 och många mil, många gigs och galna upptåg har skett efter det. Nu är det 2011 och senaste dansgolvsvältaren »Sounds of a playground fading« spelade vi in på 3 månader. Kylen var fylld med Titan IPA, Dale’s Pale Ale, Red Seal och fler fantastiska öl. Hits skrevs i samarbete med Auchentoshan 21 och åtskilliga IF Glenfarclas 1973. Lagade vi inte mat, åt vi på restaurang och det var långt ifrån Gorby’s piroger och ljummen folkpiss. Men jag minns det som igår och jag är så glad att jag gått den långa vägen.

Musik ni bör lyssna på: Insense – »Burn in beautiful fire« (Spotify-länk).